ALS - livet och politiken

 Min älskade Stefan. Det är omöjligt för mig att förstå att du har gått bort. Du finns här i varje liten por, i oss, i huset och allt vad vi gör är det en enda påminnelse om dig. Efter du så lugnt hade somnat in med mig, din syster Gunilla och en sjuksköterska från Hemsjukvården vid din sida, hade vi dig kvar hemma tills tårarna hade slutat komma. Jag, våra döttrar Amanda och Elin, Gunilla och våra mammor var med dig långt in på natten. Av läkaren som konstaterade ditt dödsfall, fick jag telefonnummret till begravningsbyrån som vid 02-tiden på natten kom och hämtade dig. Aldrig hade jag funderat över hur det skulle vara att följa sin avlidne man, liggandes på en smal bår med ett överdragsskynke på sig, ut till den skåpbil som förde dig till ett kylrum. Jag visste att du skulle dö men det var omöjligt att förbereda mig för det oundvikliga.

Nu har det gått drygt två veckor och dagarna är i ett töcken. Det var först igår som jag kunde eller tillät mig att falla ner i en avgrundssorg efter dig, det var igår ett år sedan vi fick din diagnos.

Redan i somras när din pappa hade gått bort, pratade vi om din begravning. Du berättade vilka kläder du ville ha på dig, vilken präst du helst ville ha, de psalmer och låtar du tyckte skulle passa bra. Du sa att du ville börja begravningen riktigt sorgligt och sedan avsluta den lite muntrare. Så typiskt dig Stefan, ut med skiten men sedan skall vi ha skoj.......vi får väl se hur begravningen blir. Du underlättade i varje fall för mig när jag idag har pratat med prästen och vi har bestämt hur begravningen skall bli.