ALS - livet och politiken

I normala fall hade vi varit på Gullholmen tillsammans med goda vänner denna helg och varit inkvarterade i varsin stuga. Vid den här tiden hade vi sannolikt suttit i någon av stugorna och befunnit oss mitt emellan lunch och middag. Och vad passar bättre då än att spela lite kort eller köra en musiktävling, smuttandes på en öl eller en Kaffe Karlsson? Höstarna och vårarna är så ljuvligt lugna där ute. På sommaren är det förmodligen fullständigt överbefolkat, men vid den här tiden lyser inte lampor i särskilt många fönster. Vi tar alltid en liten eftermiddagspromenad bort över Härmanö, sätter oss vid lämplig plats och pratar om ditt och datt, innan det är dags att söka skydd från mörkret i någon av stugorna och göra i ordning lite mat med dryck och prat. Femton gånger har vi varit där, så för barnens del började äventyret när de var små. De första åren gick vi till lekplatsen eller fotbollsplanen och lekte lekar, vars attraktionskraft har minskat i takt med åren. Nu hänger tjejerna helst i en egen stuga.

På grund av min sjukdom har Gullholmen blivit lite mer svårtillgänglig för min del, med tanke på alla backar, klippor och trappor. Så denna aktivitet är ytterligare en av många som jag har fått såga loss från mitt livs träd. Men det har varit många fina stunder under åren. För några år sedan åkte vi ut den sista helgen i mars och fick ett helt otroligt vårväder. Vi knallade ner till en brygga och satte oss på en bänk och solen värmde så gott att vi satt i t-shirt och blickade ut över havet. Det är annars en sällan upplevd händelse i mars månad. Under åren har vi även gjort en och annan fadäs. Det fånigaste var när vi klev på fel båt på fastlandet när vi skulle åka ut. En familj var redan på plats och hade lunchen klar när vi kom. Eller när vi skulle ha kommit. Båtresan från Tuvesvik på Orust till Gullholmen tar fem minuter och går sedan vidare till Käringön. Åtminstone brukade den göra det. Men den här gången var det två separata båtar vilket gjorde att den förväntade resan på fem minuter tog trettiofem minuter enkel resa till Käringön, plus väntetid innan båten gick tillbaka igen. Väl i hamn i fastlandet var det en och en halv timma till nästa båt till Gullholmen, varpå jag och ytterligare en gubbe stack iväg till Ellös och köpte pizzor, vilka vi sedan satt i vänthallen i Tuvesvik och mumsade i oss. Efter den resan dubbelkollade vi alltid båtens destination innan vi klev på. Men vi hade föralldel trevligt i vänthallen också. Och en öl därtill.

I yngre dagar, när jag arbetade på kyrkogården, var tiden före allhelgona fylld av jobb. Alla de gravar som vi skötte om skulle smyckas med granris och kransar. Därför fick vi alltid upp ett rejält lass granris att använda oss av. Vid den tiden jag jobbade där tror jag att vi skötte omkring 350 gravar. Först gällde det förstås att se till att alla växter var bortplockade, något vi kunde förbereda ett par veckor tidigare. Sedan gällde det att lägga ut riset så att det låg snygga kvistar överst. Då brukade vi lägga lite grövre grenar och klipprester i botten, för att sedan smycka det översta lagret fint. Ett år la vi riset med ovansidan av grenarna uppåt och stoppade sedan ner grenar så att det stack upp grenar över hela ytan. Det blev väldigt snyggt, men krävde betydligt mer ris och tog dessutom väldigt lång tid, så året efter återgick vi till mer traditionell stil. Det blev snyggt även det. Jag minns att jag älskade jobbet med granriset. När jag hade slutat på kyrkogården och jobbade som brevbärare tog jag en semestervecka från posten för att hjälpa till med riset. På den tiden hade jag ingen familj att ta hänsyn till, så jag ägnade gärna en ledig vecka på kyrkogården. Jag gillar känslan när man är ett arbetslag med ett stort arbete framför sig, där man arbetar sig framåt tillsammans och ser resultatet växa fram. Och förstås stunderna när man sträcker lite på ryggen och småpratar mellan varven. På lördagen brukade jag alltid åka upp på kvällen och titta på alla ljus som lyste på gravarna. Det var så vackert och så mäktigt.

Denna allhelgonahelg hade vi planerat med besök av goda vänner. Men så kom nya förhållningsorder i Västra Götaland och Covid satte återigen käppar i hjulet för livet. Som tur är finns ju fortfarande möjligheten att träffas över nätet. Men visst är det tröttsamt när ens frihet blir vingklippt.