ALS - livet och politiken

Så vandrar hösten framåt och september blir oktober. Ännu kan vi få härliga, soliga dagar, men mycket snart faller vi sannolikt in i vinterhalvårets jämngråa töcken. En tid då löven har fallit till marken, mörkret lägger sig och termometern parkerar någonstans mellan två och fyra plusgrader. Vill det sig riktigt väl kan vi få njuta av den väderbilden i fyra månader. Signifikant för den årstiden hemma i vårt kök är att regnet smattrar på takkupan i plåt som leder ut matoset genom köksfläkten. Då kan vi sitta med tända ljus och lyssna till busvädret, vilket faktiskt utgör ganska hög grad av mysfaktor. Jag minns en novemberfredag för några år sedan, då vädret var just sådär mörkgrått hela dagen. På hemvägen från jobbet stannade jag till och köpte med mig ett pussel hem. Sedan satt jag och min yngsta dotter i köket, la pussel och värmde lite glögg. Det var en härlig fredag!

Idag har jag däremot varit ute en liten stund för att provköra min utomhusrullator. Med nackkragen på och med ett stadigt tag runt handtagen gick det att promenera riktigt skapligt utefter vägen. Annars blir jag mest stillasittande, så det kändes ganska bra. Visserligen mötte jag ett par ungdomar på vägen och funderade ett tag på vilken sorglig syn jag måste vara. Vips drar jag mig till minnes alla gånger i livet som jag har skojat om rullatorer när samtalet har kommit in på åldrar. Och nu går jag här själv, trots att åldern inte är anledningen.

Förra hösten vid den här tiden gick jag fortfarande omkring och trodde att jag hade neuroborrelios. Det var en härlig tid av hopp och tillförsikt. Visserligen kunde jag inte undervisa då heller, men jag trodde verkligen att jag skulle få rösten tillbaka. Jag var ju bara lite hes och släpig. Hur det ser ut om ett år vågar jag inte tänka på. Jag lär inte vara hjälpt av rullator då i alla fall. Om jag inte sitter på en molnkant och dinglar med benen, lär jag åtminstone sitta väl förankrad i min rullstol.

Apropå att sitta uppe i himlen drar jag mig till minnes en liten ordväxling mellan min mormor och morfar, som gillade att retas lite. Vad samtalet började med vet jag inte, men min mormor sa i vilket fall som helst att om hon dog före min morfar, så hoppades hon att han skulle hitta en riktigt le kärring att leva med som gjorde livet surt för honom.

-        "Då ska jag sitta där uppe och skratta åt dig", sa mormor.

-        "Vad då där uppe?", sa morfar.

Och så skrattade de gott båda två. Men de blev gamla båda två, så det blev aldrig aktuellt med vare sig lea kärringar eller lea gubbar. Däremot minns jag en liten lustig anekdot från deras sista år, som inbegriper just en rullator. Mormor var väldigt spänstig och pigg i kroppen upp i hög ålder, men blev lite snurrig med åren. Med morfar var det tvärtom. Han hade full koll på allt, men benen hängde inte riktigt med, varför han hade rullator. En dag var de ute på torget och morfar skulle snabbt gå in i en butik och lämna in tipset. Således parkerade han rullatorn och satte mormor som parkeringsvakt medan han gick in. Efter ett par minuter fick mormor dock fart på benen, varpå hon drar iväg med rullatorn och försvinner bortöver torget, så när morfar kommer ut ser han sin fru löpa amok med rullatorn. Av förklarliga skäl kunde han inte springa efter henne, så han ropade över torget för att få hennes uppmärksamhet. Som tur är var det en person som uppfattade situationen och som helt sonika vände på mormor, varpå hon sprang tillbaka med rullatorn igen. Så kunde det gå till i Mölndal på 90-talet.

Vilka rullatorsäventyr som väntar mig lär få bli en överraskning. Jag har ju faktiskt två stycken. En för inomhusbruk och en med större hjul för utomhusbruk. Så det kan ju faktiskt förekomma att jag får bredställ i trädgården och rammar brevlådan, eller att jag blir så sugen på min välling att jag inte kan hålla hastigheten när jag kör in i köket och frontalkrockar med köksön. Det där får tiden utvisa!