ALS - livet och politiken

En blogg om att leva med ALS - men också om livet, samhället och vår omvärld

Fredag 31 januari 2020

Publicerad 2020-01-31 07:32:00 i personligt,

Ikväll är det lekdags med gubbarna! Förra fredagen drabbades jag av plötsligt oförstånd och gick in i närmsta elektronikbutik och spontanköpte ett Nintendo switch med Mario kart. Visserligen hade jag funderat på det i ett och ett halvt år, men det har alltid kommit någon diskmaskin- tvättmaskin eller husrenovering emellan. Men förra fredagen struntade jag således totalt i att vara förståndig och följde min lekfulla impuls. Eller så är det precis denna handling som är förståndig i min situation?

 

Ni är säkert många som har lekt med tanken om vad man skulle göra om man fick beskedet att man bara hade en begränsad tid att leva. Det finns säkert massor av festliga och busiga idéer om vad man skulle kunna hitta på. Skuldsätta sig och bränna alla pengar på lyx och flärd? Säga ett sanningens ord till gamla surdegar som har förpestat ens liv? Tja? När man väl är i den situationen tänker man nog inte så drastiska tankar. Jag kan ju bara tala för egen del, men jag känner att jag vill träffa människor och dela med mig av mina tankar, idéer och upplevelser. Och så vill jag ha så roligt och trevligt som möjligt. Varför skulle jag ödsla min dyrbara tid till att leta upp och skälla ut gamla tråkmörtar som jag aldrig har tyckt om? Snacka om bortkastad tid! Då söker jag hellre upp de goa, härliga människorna och ger dem en kram. Och detta kan jag rekommendera även er som är friska att göra. För vet ni vad? Tyvärr måste jag meddela att även ni som inte har ALS har en begränsad tid att leva! Så gör det nu! Lev livet! Gör kul saker! Träffa trevliga människor som gör er glada! Och strunta i de där gamla surkarten, de bittra, förgrämda, inskränkta energitjuvarna!

Som ikväll! Ikväll kommer några av mina gamla vänner, som är frikostiga med sin positiva energi, hit. Det blir hämtmat, pilsner och Mario kart. Sedan pratar, eller skriver, vi gamla minnen och diskuterar världspolitiken eller brobyggen. Kanske blir vi lite vemodiga och gråter en skvätt? Eller så gör vi inte det, utan bara njuter av att idag är idag och att idag är en bra dag! Dessutom är det fredag…

…vilket leder tankarna till en annan fredag i min ungdom, då jag som nybliven postiljon skulle köpa mig några öl. Men vi behöver även titta in till Göta luftvärnsregemente på vägen.

Den 10 juli 1989 blev jag anställd som postiljon på Postverket. Jag var 21 år, så något äldre än Karl-Bertil Jonsson var jag. Dessutom hade jag inte för vana att krossa i wellpapp inslagna kristallvaser mot stengolvet på fragila avdelningen. Jag ägnade mig bara åt brevbäring.

Tre dagar tidigare hade jag muckat från Bevakningskompaniet på Göta Luftvärnsregemente på Kviberg i Göteborg, Lv6. Jag tjänstgjorde i sju och en halv månad som skrivbordsbiträde på Bevakningskompaniet och hjälpte adjutanten med alla pappersrutiner som rörde kompaniets värnpliktiga. Allt var sorterat efter personnummer och jag tror att jag hade ett 80-tal värnpliktigas födelsenummer i huvudet efter ett par månader. Det var egentligen en ganska rolig kommendering, men jag var ju malaj! Fast det kallades inte malaj. De flesta av mina kamrater på kompaniet hade titeln bevakningssoldat. Men egentligen skötte vårt kompani mest om förråd, lite städjobb och vi som då inte var bevakningssoldater, utan skrivbordsbiträden, satt på expeditioner runt om på regementet. Vi hade dessutom rättighet att bära den eftertraktade permissionsuniformen modell 60, med ljusblå skjorta, mörkblå slips, svarta lågskor och båtmössa. Då såg vi lite stiligare ut än våra kamrater som städade korridorer i grötrock.

Vad vi på Bevakningskompaniet egentligen gjorde för militär nytta, kan man undra? Några av killarna satt i kasernvakten och kontrollerade vilka som körde in och ut på området. Det kan man väl säga är någon typ av militär uppgift. Men vi övriga var egentligen bara billig arbetskraft för regementets drift i fredstid. Om det hade blivit krig, hade Sveriges försvar nog fungerat bättre om vi höll oss ur vägen. Någon enstaka gång var vi på skjutbanan. Vi kastade varsin handgranat och övade på att marschera ibland. I sanningens namn hade vi gjort mer nytta på våra civila arbeten. Men plikt är plikt och det var väl bara att få saken ur världen.

Det skrämmande är hur lätt man fogar sig i system som man egentligen inte vill vara en del av. Gud nåde den värnpliktige som råkar gå ut på kaserngården utan huvudbonad. Och gud nåde den som inte tar av sig sin huvudbonad så fort man kliver inomhus igen. Jag minns att jag tappade bort min mössa (modell 59) vid ett tillfälle. För att få ut en ny, mot avdrag på dagersättningen förstås, var man tvungen att fylla i en blankett (AFSE, tror jag att den kallades), få denna underskriven av ett befäl och sedan gå bort till förrådet och kvittera ut en ny. Och jag tror att jag hann gå femton meter ut på kaserngården innan ett för mig okänt befäl öppnar fönstret på andra våningen och skriker åt mig att hämta min mössa. Så när jag den 10 juli 1989, tre dagar efter muck, ikläder mig Postverkets uniform, är jag hårt drillad i uniformsplikt.

Juli 1989 var varm. Åtminstone under min första vecka på posten. Fram emot slutet av veckan svängde jag förbi systemet på hemvägen för att köpa några öl. Sannolikt Pripps fatöl, som jag av någon anledning hade som standardöl vid den här tiden. Den var säkert god! Då! IPA:n var inte riktigt i ropet i slutet av 80-talet. Inte hos mig, i alla fall. Hur som helst; Jag parkerar utanför systemet och inser att jag har brevbäraruniformen på mig. Och att gå in på systemet med militäruniformen var strängeligen förbjudet. Och såsom väldrillad malaj resonerade jag som så att det torde vara samma regler för postala uniformer, varpå jag öppnar bakluckan på bilen, hittar en tjock tröja och ett par fula träningsoverallsbyxor, drar dessa över postuniformen och knallar in på systemet. Likt en korsning mellan en Michelingubbe och en fågelskrämma. Det var varmt, jag skämdes, men jag fick mina öl. Nästa gång vågade jag mig in med postuniformen på mig. Och ingen postmästare skällde på mig!

Om

Min profilbild

Stefan Hagman

Jag är tvåbarnsfar, lärare och fritidspolitiker som har drabbats av ALS. I min blogg kan du följa min kamp mot sjukdomen, men även läsa några anekdoter från livet samt reflektioner om vad som händer i samhället.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela