ALS - livet och politiken

En blogg om att leva med ALS - men också om livet, samhället och vår omvärld

Fredag 4 september 2020

Publicerad 2020-09-04 16:24:09 i personligt,

Så fick jag känna mig som lärare en stund igen, när jag hjälpte en kollega att rätta undan några läsprov. Prov som jag själv satte samman för ett par år sedan. Det är viktigt att eleverna får klart för sig vilken nivå som krävs för olika betyg när de startar en ny kurs, vilket inte alltid är så enkelt att förmedla. Därför har jag plockat texter och frågor ur äldre nationella prov som eleverna får göra tidigt i kursen för att få känna lite på vilken nivå som krävs när kursen är slut. I det här fallet handlar det om den första kursen i Svenska som andraspråk på gymnasienivå, vilket innebär att texterna är väldigt krävande. Det är samma texter som elever med svenska som modersmål läser. Som förväntat blev det en lite blandad kompott med dagens resultat. Men eleverna ska ju inte ha betyg förrän i december, så det finns tid att studera fram till dess. Hur som helst var det riktigt roligt att sitta och rätta prov igen. Det enda bekymret är att nacken och fingrarna inte är så flinka, så jag är lite valhänt där jag sitter och bläddrar och skriver bland provpapperen.

Bortsett från valhäntheten saknar jag förstås min röst och stunderna av samtal i klassrummet. Om man väljer att bli lärare är det vanligt att man gillar att prata inför människor och att leda samtal och diskussioner, vilket åtminstone jag gör. Min självbild som yrkesperson är att gå klädd i jeans, svarta lågskor, skjorta och kavaj medan jag skjuter min bokvagn med pärmar och mappar framför mig med vänsterhanden samt balanserar en mugg kaffe i högerhanden, där jag glider fram längs korridoren. Väl framme i klassrummet gäller det att få vagnen över tröskeln utan att kaffet skvimplar över. Sedan kollar jag närvaron, småpratar lite med eleverna samt punktar upp lektionens innehåll på tavlan. Jag försöker alltid variera innehållet och blandar lite mellan ämnets fyra huvuddelar; Tala, skriva, läsa och lyssna. Ett populärt inslag i just Svenska som andraspråk brukar vara grammatik, vilket skiljer sig lite mot modersmålstalande svenska elever, om generaliseringen accepteras. Och det är föralldel inte så konstigt, eftersom man redan har bra koll på grammatiken på sitt modersmål. Jag syftar på att man vet vilken ordföljd man har och hur man böjer orden i olika sammanhang. På ett nytt språk vill man ha regler att hålla sig till, så att man kan förstå när man gör rätt och när man gör fel. Grammatiken blir en trygghet för många elever på så vis. Att ge sig ut på ordförrådets hav är lite mindre regelstyrt och dessutom tidsmässigt krävande. Men ack så viktigt, förstås.

 
Hur det än är med dessa saker, är det tyvärr en kunskap och en kreativitet som jag inte kan använda mig av eller dela med mig av i undervisningssituationer längre. Det är trist, för att använda en stor underdrift. Min självbild som ALS-gubbe skiljer sig ganska mycket från självbilden som lärare. Nu sitter jag i stället iförd t-shirt och shorts där jag ägnar mig åt inre resor via böcker och film. Jag håller för närvarande på att roa mig med Kalle Linds reflektioner över olika kända människor i sin bok som heter just Människor. Egentligen är det tre böcker som har blivit hopslagna till en (Människor det varit synd om, Människor som gått till överdrift samt Människor som har haft fel). Här står att läsa om hur Sven-Bertil Taube slätade över ett besök hos en prostituerad i ungdomens dagar, hur Börje Ahlstedt lyckades formulera sig olämpligt under ett minnesprogram om Astrid Lindgren samt hur Sjöwall-Wahlöö började använda sig av alltmer udda namn på sina karaktärer ju fler böcker de skrev. Allt med Kalle Linds ironiskt vassa språkbruk. En underhållande bok, på min ära. Men i ärlighetens namn har det blivit väldigt mycket tittande på filmer och serier. Det lustiga är att jag har fastnat i polisserier, vilket jag aldrig har varit så noga med tidigare i livet. Men nu har jag plöjt Johan Falk, Wallander och Arne Dahl i ett rasande tempo, vilket föralldel är en fungerande verklighetsflykt undan sjukdom och elände. För vad gör man för att njuta av livet när man inte kan prata, greja, äta, dricka eller promenera?

Det finns dock en sak som är såväl görbar som görbra, en fredag som denna. Man kan konstruera små musiktävlingar, koppla upp sig på nätet mot några goa vänner, tävla, umgås och skjuta in lite rödvin i peggen och känna sig lite levande igen. Vilket är precis vad som kommer att hända denna afton!

Kommentarer

Postat av: Gunilla

Publicerad 2020-09-04 16:54:58

Då önskar jag er en riktigt trevlig fredagskväll med mycket vin i peggen 😍🍷🥂🥰🥰🥰

Postat av: Ronny

Publicerad 2020-09-04 16:56:34

Följer dig Stefan, det är härligt i all bedrövelse att du har ork och energi att kåsera som du gör.
Hade det inte varit för den förbannade ALS så hade jag varit än mer road.
Du är beundransvärd i din situation, vi som följer dig och sitter med distans till ditt liv kan naturligtvis inte göra så mycket mer än ge ett bidrag till forskningen, vilket sannolikt inte hjälper dig men kanske dina olycksbröder o olyckssystrar på sikt.
Du ska veta att vi är många "här ute" som tänker på dig och din familj
Du har redan planerat för en trevlig fredag vilket känns bra :)

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela