Söndag 8 november 2020
Låt mig först meddela att lilla Doris kom hem bara ett par timmar efter att jag hade lagt ut bloggtexten senast, till hela familjens glädje. Således ligger hon nu under köksbordet och jagar sin svans och begrundar resultatet i det amerikanska presidentvalet. Samtliga katter drog en lättnadens suck när Trump förlorade. I den frågan är katterna och jag eniga om att det inte är bra med en president som beter sig värre än en obstruerande tonåring. Sålunda spinner vi av glädje och lättnad idag!
Livet går verkligen upp till någon form av topp för att sedan vända ner igen, om man nu inte har otur att falla av livslinjen hastigt på vägen förstås. Jag tänker på när barnen föddes och var små. Hur de tränade för att få styrsel på huvudet och kontroll över armar och ben och hur de jollrade och lyssnade för att lära sig att prata. När vi åkte iväg hade vi barnvagn där vi bäddade ner dem i en härlig åkpåse och i skötväskan låg blöjor och så småningom matburkar. Och på det viset håller vi sedan på i några år tills kroppen når sin kulmen någon gång i ungdomens dagar. Förhoppningsvis växer vi på insidan resten av livet, men det är en annan sak. Så plötsligt börjar kroppen att bråka med oss och påminna oss om att vi inte är unga. För de flesta lyder den ändå ganska bra upp i hög ålder. Men har man ALS blir det en kroppslig tillbakagång i turbofart. Och så börjar liknelserna med barnaåren dyka upp igen. I mitt fall tar jag ju in näring med en konstgjord navelsträng, så där går jag tillbaka väldigt långt i utvecklingen. Dock behöver jag inte ligga i mammas mage den här gången, vilket jag tror att vi båda är tämligen tacksamma för. Men vagn har jag igen. Och åkpåse. Min far lämnade efter sig en del saker när han gick bort i somras. Bland annat en åkpåse för fullvuxna gubbar i rullstol. Den provade jag igår och det är inte helt oangenämt att sitta varmt och gott medan hustrun knuffar runt mig i samhället. Mina barn hade en lära-gå-vagn när de var små. Jag har rullator. Visserligen är jag van att skjuta en vagn framför mig från mina år som lärare, där jag hade svensklärarrullator, det vill säga bokvagn. Däremot har jag ingen som läser sagor för mig när jag ska sova, men det kanske inte vore så dumt. Kanske kan jag be Helene läsa handlingarna till fullmäktig för mig vid sängåendet? Tvärtom går ju inte eftersom talförmågan som jag övade upp som barn har återgått till fosterstadiet även det. För jag tror inte att jag låg och pratade i mammas mage innan jag föddes. Nacken är ytterligare ett exempel på tillbakagången. Jag minns som igår när barnen låg på en filt på golvet och kämpade med att hålla uppe huvudet. Och så föll det ner igen. Nu kämpar jag själv med att hålla huvudet uppe.
Ytterligare en likhet mellan små barn och ALS-gubbar är att benen viker sig och att man faller ihop ibland. Små barn har dessbättre inte så hög fallhöjd och brukar dessutom landa ganska mjukt genom att sätta sig på blöjbaken. Mina fall blir oftare ganska hårda. För en liten stund sedan fick jag erfara en lufttur när jag var på väg in i badrummet. Eftersom vi har två trappsteg ner, parkerar jag rullatorn och tar ett ordentligt grepp om ett handtag och går försiktigt ner. Egentligen ska jag ha ledsagare, men så länge jag kan göra saker själv händer det att jag åsidosätter det. Vilket visade sig vara en korkad idé då jag visserligen klarade trappstegen, men sedan snavade på något och föll huvudstupa in på klinkersgolvet och landade bland tvättkorgen och soptunnan. Helene kom till undsättning och genom att hålla emot med höger knä i dörrkarmen, kunde Helene och jag med gemensamma krafter få upp mig på knästående. I den ställningen kröp jag fram till badkar och toalettstol där jag kunde häva mig upp genom att greppa tag i toalettsitsen. Resultatet blev ett ömt knä och ett härligt blåmärke. Ånyo fick jag känna mig som en skalbagge på rygg!
Så firar vi fars dag på Bergslyckan år 2020. Men igår firade vi fars afton med goda vänner på nätet. Och så får vi inte glömma bort att fira annandag far i morgon!
