Fredag 27 november 2020
Adventstider! Hela livet har jag älskat julen och allt som hör till. Visserligen har jag hört berättas att jag fick panik och inte ville ha fler julklappar när jag inte hängde med i mina storasystrars öppningstakt när jag var riktigt liten. Men bortsett från den traumatiska upplevelsen har allt som hör julen till enbart kantats av ett romantiskt skimmer. I tolvårsåldern hade jag en egen fullstor julgran på mitt pojkrum. När jag den första december 1989 flyttade hemifrån passade det bra att ha inflyttningsfest med glöggtema, en tradition som sedan levde kvar i några år. Och eftersom jag alltid firade julafton hemma hos mina föräldrar, blev glöggfesten den tillställning inför vilken jag gjorde mitt hem julfint. 1993 blev ett lite speciellt år av olika anledningar. Dels hade jag flyttat in i Bergslyckan, dels hade jag precis blivit med kattungar, så det var extra roligt att göra julfint det året. Och julkänslan ökar något när man pyntar en liten röd stuga på landet, efter att ha bott i lägenhet i ett par år.
Under nittiotalet arbetade jag som brevbärare. Hela december var extraordinär på posten med tanke på de ökande volymerna av paket och inte minst julkort. Därför blev det långa dagar och en hel del extrakvällar i decembermörkret. Och jag älskade det! Det datum som var satt som sista datum att posta julkort tycktes de flesta ta som det enda datumet att posta julkort. På kvällarna hade vi en person som skötte tömning av brevlådor, transporter till storföretag och vårt filialkontor samt såg till att handstämpla alla brev och bunta dem i rätt säck. Dagarna före jul kunde vi var fyra eller fem stycken som hjälptes åt med alla bestyr, vilket förstås gav rejält med övertid också. När inflödet av julkort var som mest frekvent under eftermiddagen kunde en stor låda fyllas på tio minuter. Då kom någon av kassörskorna ut till oss på brevavdelningen och ropade att det var dags att tömma lådan igen. Så där höll vi på och arbeta. Men det var så skön stämning att det bara var roligt. Väl hemma igen, framåt 20-tiden på kvällen, var det förstås ljuvligt att kraschlanda i fåtöljen framför teven. Och den julen då mina katter var bebisar hoppade de upp i mitt knä och sov så varmt och gott medan jag njöt en kvällsmacka och en julmust till skenet av julgran och adventsstakar.
Några år senare när barnen hade kommit blev det förstås läge för julbak. Pepparkakor, pepparkakshus och lussekatter var en självklarhet. Oftast bjöd vi hit en annan familj och värmde lite glögg till arbetet med lussekatterna och pepparkakorna. Det blev en annan form av glöggfest, men väldigt mysig och stämningsfull.
I år ser det annorlunda ut. Normalt sett hade jag varit uppe på vinden och plockat ner adventsljusstakar och stjärnor redan för att par dagar sedan. Och denna fredag som idag skulle huset vara fullt adventspyntat och jag hade stått i köket med lite glögg eller en julöl och kört julmusik på Mr Marshall. Men det är som bekant omöjligt i år. Eftersom det var under julperioden förra året som insikten om min sjukdom nådde fram, blir det lite andra associationer i år jämfört med mina rosenröda och romantiserade julminnen. Samtidigt är jag övertygad om att årets jul blir bättre än förra årets. Visserligen kunde jag fortfarande äta, dricka och prata då, men den inre panik som tog över mitt sinnelag inför återbesöket till neurologen den trettonde januari var så oerhört påträngande och ångestskapande. I år vet jag och julafton blir inte värre än någon annan dag. Jag är van att känna de goda dofterna av mat och inte kunna äta av den, så om det är julmat eller inte gör ingen skillnad. Däremot är hela december väldigt fokuserad på mat och godis, så naturligtvis känner jag en inre sorg. Men det är som det är och jul blir det i alla fall!
