ALS - livet och politiken

En blogg om att leva med ALS - men också om livet, samhället och vår omvärld

Tisdag 26 maj 2020

Publicerad 2020-05-26 19:22:21 i personligt,

Jodå, jag kommer upp ur sängen denna morgon, något mer motiverad än igår. Ett snickeriarbete väntar, gunås. Men utan min fru skulle jag stå mig slätt. Hon får ta hand om alla marknära arbeten, medan jag står vid sågen och producerar lämpliga längder på de bitar som ska skjutas fast.

 
 

En tanke som slår mig när vi nu håller på att genomföra mängder av småprojekt i trädgården är varför allting alltid måste ske med kniven mot strupen? När jag en gång i min lärarutbildning råkar ut för att läsa dubbla kurser lyckas jag prestera både snabbt och effektivt. Jag har en B-uppsats i drama som ligger framför mig och bråkar med mitt sinne. Men plötsligt får jag ett infall, sätter mig vid datorn och gör färdigt hela uppsatsen på ett par timmar. Är det inte löjligt, så säg? Och nu, när hela min existens är hotad, hittar jag tusen och åter tusen projekt att genomföra. Men det är så dags nu, kan man tycka. Nu när jag går med böjd nacke och med händer utan precision. I mitt huvud vet jag exakt hur jag ska göra, men kroppen bråkar. Åh, vad det är tröttsamt. Förutom att jag kommer att dö, orkar jag inte ens genomföra det jag vill medan jag ännu lever. Det är helt enkelt riktigt, jämrans, lökigt!

Då är det tur att jag har Mr Marshall på ständig plats i köket. Ju mer existentiella tankar jag ställs inför, desto mer lyssnar jag på gamla låtar av Ulf Lundell. Men den vackraste låten, Kärleken förde oss samman, är omöjlig att lyssna på utan att tårarna faller. Det är nämligen min och min frus låt som vi lyssnade på 1996 och som vi hade på vårt bröllop 1999. Den kommer för nära. Den skär Det går inte utan att tårarna faller. Och plötsligt i denna stund faller jag samman… Det räcker att jag skriver dessa rader för att jag ska falla samman i ohejdat gråt. Den ständiga vetskapen om sjukdomen och den alltför snart annalkande döden gör att kasten blir tvära och snabba. Från det snusförnuftiga förståndet till den avgrundsfulla skräcken och paniken. Det är fan i mig inte lätt att leva med ALS!

Kommentarer

Postat av: Helene

Publicerad 2020-05-26 19:53:05

Min älskade Stefan♥️
Det blir ju så himla bra när vi jobbar tillsammans med våra byggprojekt.

Den här vedervärdiga sjukdomen!
Den dödar delvis mig med😢

Svar: Det vill gärna bli bra, hjärtat!
Stefan Hagman

Postat av: Gunilla

Publicerad 2020-05-26 20:49:20

Ni två <3 <3 <3

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela