ALS - livet och politiken

En blogg om att leva med ALS - men också om livet, samhället och vår omvärld

Tisdag 12 maj 2020

Publicerad 2020-05-12 18:16:47 i personligt,

Vissa dagar blir lite sega. Idag har jag inte varit ute och jobbat med något, utan mest suttit vid datorn och pillat. Sådana dagar är inte heller särskilt bra för humöret och stämningen. Jag hinner tänka så mycket på jobbiga tankar. Inte så att jag har brakat ihop, men det har varit dystert i huvudet idag. Kanske beror det på en usel natt. Jag tog ingen sömntablett igår, utan tänkte att jag säkert kunde sova ändå efter en lång dag med jobb. Och somnade gjorde jag, men sedan var det som att jag hela tiden befann mig i gränslandet mellan sömn och vakenhet. Dessutom är det ju så att jag andas väldigt ytligt när jag ligger ner, varför jag vaknade och behövde sätta mig upp och dra ett djupt andetag med jämna mellanrum.

Av denna anledning har ALS tillåtits att komma närmare idag, vilket jag gärna undviker. Tankar på hur det blir runt hörnet, tankar på vilka hjälpmedel som fungerar för mig och tankar om hur fort det kommer att gå har malt runt i huvudet. Som hjälp att skingra tankarna har jag dock sett ett par avsnitt av min favoritserie, Tre kärlekar, vilket hjälper mig i min verklighetsflykt en stund. I det här fallet blir det en flykt till 40-talet, vilket är ett decennium som jag av någon anledning har en förkärlek att romantisera. Trots att jag inte var med på den tiden själv. Jag hann ju knappt uppleva 60-talet.

 

Apropå gamla tider så är det i år 70 år sedan Surteraset inträffade. Min fars barndomshem var ett av husen som följde rasmassorna i skredet och min farmor och faster var i huset när det gled iväg. Om jag är rätt underrättad var det på det viset att min faster, som då var fem år, skulle gå ut och leka men lyckades inte öppna dörren. Marken hade redan börjat röra sig lite, varpå huset hade drabbats av sättningar som gjorde att dörren inte gick att öppna. Och sedan rasade det. Vilken tur att hon inte var utomhus och vilken tur att det skedde under arbetstid då det inte befann sig så många människor i området. Husen på den tiden var ordentligt byggda, så huset liksom bara åkte kana nerför slänten ihop med massor av andra hus. Vissa hus välte, men höll ändå samman även om de låg ner. Den som minns Tuveraset ett trettiotal år senare och jämför med hur de husen såg ut, kan lätt bilda sig en uppfattning om byggnadsteknikens förändring. I Tuve blev det mest kaffeved kvar. Hur som helst klarade min farmor och faster sig utan några skador och huset blev så småningom ställt på ny källargrund på den plats det hamnade efter skredet. I hela min barndom bestod rasområdet, eller ”Raset” som det fick heta i folkmun, av en stor vildvuxen yta med högt gräs. Det dröjde nästan 30 år innan Raset bebyggdes med de rad- och grupphus som ligger där idag. Ett bostadsområde som jag förresten har åkt omkring med postbilen i, massor av gånger. En gång lyckades jag till och med demolera en mur, vilket blev lite svettigt eftersom jag dristade mig till att hoppa ur bilen och lägga rätt stenarna under pågående brevbärartur.

Nu har jag precis fått leveransen av takpapp till Saxons boning. Kanske hinner jag med lite arbete ändå idag. Det vore undergörande för såväl, kropp som själ samt gräsklippare!

Kommentarer

Postat av: Gunilla

Publicerad 2020-05-12 21:25:14

Hoppas du hann med att fixa Saxons tak idag så han slipper sova under bar himmel en natt till 😍!

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Stefan Hagman

Jag är en gift 52-årig tvåbarnsfar, lärare och fritidspolitiker som har drabbats av ALS. I min blogg kan du följa min kamp mot sjukdomen, men även läsa några anekdoter från livet samt reflektioner om vad som händer i samhället.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela