ALS - livet och politiken

En blogg om att leva med ALS - men också om livet, samhället och vår omvärld

Onsdag 27 maj 2020

Publicerad 2020-05-27 19:05:00 i personligt,

Mediciner är något jag alltid har försökt hålla mig ifrån genom livet, förutom när jag har haft feber. Då har det blivit någon febernedsättande tablett. Nu tar jag åtta olika mediciner varje dag och ändå sitter jag nästan dagligen med mobilen och läser om ALS-forskning och min enda önskan i världen är att kunna få ytterligare en medicin. Det är märkligt vad saker och ting kan förändras. Trots att jag skjuter in en hygglig cocktail av krossade tabletter i peggen innan jag går och lägger mig, kan nattsömnen bli halvdan. Om jag vaknar tidigt är det hopplöst att somna om. Då får jag inte andan till mig riktigt, utan snurrar runt i sidled och höjer och sänker huvudet för att hitta en ställning där jag kan dra in luften ordentligt i lungorna. Så kanske jag sover en liten stund, innan jag vaknar igen och behöver få in ny luft. Det är som att sova under vatten. Då och då måste jag upp till ytan för att andas.

 

Trots en tveksam nattsömn får vi ändå gjort en hel del saker hemma idag. Först och främst gör vi färdigt skyddet till luftvärmeväxlaren, så nu slipper vi se det fula aggregatet. Den största utmaningen visar sig vara att spika papp. Försök att slå i pappspik i en något sviktande plywoodskiva, samtidigt som du känner svaghet i händerna och inte kan hålla uppe huvudet riktigt. Hammaren bara studsar på spikskallen och frustrationen tilltar mer och mer för varje slag. En stund överväger jag att skruva fast eländet i stället. Men med förenade krafter får vi i spikarna till slut, min fru och jag. Därmed är den fysiska delen av arbetsdagen över. I stället går jag in för att rätta prov och uppsatser som mina givmilda kollegor förser mig med. Men att sitta vid datorn är också lite knepigt just nu, med tanke på den gamla vanliga nacken. Då finner min fru på råd minsann och knyter en lång halsduk runt min panna och fäster denna på baksidan av stolen. På så vis jag hänga huvudet framåt och få fullständig vila i nacken. Dessutom är det väldigt klädsamt!

 

Så där sitter jag med mitt lindade huvud och granskar texter. Hur är det med variationen i meningarnas inledning? Börjar hen varje mening med subjekt, eller finns förmågan att inleda med ett adverbial eller till och med med en bisats? Och hur blir det då med ordföljden? Kommer hen ihåg att verbet ändå hamnar på andra plats? Sådana frågor sitter jag där och lurar på med mitt prickiga huvud. Dessutom njuter jag av det! Möjligen är det en och annan som noterar att jag har en förkärlek till att inleda meningar med konjunktionen ”och”, vilket naturligtvis är fel, eftersom konjunktioner används för att binda ihop satser. Sannolikt hade jag påpekat detta om det stod i en elevtext, så hur har jag mage att syssla med sådan meningsbyggnad på en offentlig bloggsida? Svaret är enkelt; Jag är svensklärare, femtiotvå år och har ALS. Så nu gör jag som jag vill!

Kommentarer

Postat av: Hjördis christiansson

Publicerad 2020-05-27 19:17:55

Så klädsamt! Tur du har en uppfinningsrik fru. Ha' en bra kväll !

Svar: Ja visst har jag tur att ha en sådan fru!
Stefan Hagman

Postat av: Gunilla

Publicerad 2020-05-27 19:18:46

Stolt över min härliga bror ❤️❤️❤️!
Dessutom är du väldigt snygg när Helene får bestämma huvudbonad 😂! Hon är smart din kära fru 😍!

Svar: Det är hon!
Stefan Hagman

Postat av: Johan

Publicerad 2020-05-27 20:28:26

Alltså, grym outfit!

Svar: Vill du ha mönstret så att du kan knyppla ihop en egen? Jag tipsar Helene.
Stefan Hagman

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Stefan Hagman

Jag är en gift 52-årig tvåbarnsfar, lärare och fritidspolitiker som har drabbats av ALS. I min blogg kan du följa min kamp mot sjukdomen, men även läsa några anekdoter från livet samt reflektioner om vad som händer i samhället.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela