Lördag 30 maj 2020
Man blir trött av sommarvärmen. I helgen roar jag mig med att bygga en spaljé av armeringsnät och tryckimpregnerat virke, så jag knallar omkring i solen och känner mig lite som Ernst Kirschsteiger. När jag väl får ihop ramen runt nätet och ska montera
den rackaren så visar det sig att avrinningsröret som stupröret går ner i ligger sju millimeter för nära altanen för att ramen ska gå emellan. Så nu har jag att välja mellan att försöka bända lite i röret och pressa in ramen, eller att hyvla bort
material på själva ramen. Jag hämtar ett par reglar för att bända lite i röret och när min fru och jag med förenade krafter lyckas pressa in konstruktionen, visar det sig att den är tre centimeter för hög. Så det är bara att plocka ut eländet igen
för att kapa av de där små centimetrarna. Men där tvärdör mina krafter. Kombinationen av värme, ALS och sju löjliga millimetrar blir mig övermäktigt denna majfredag, varpå jag går in och kraschar i soffan. Och så kan solen få steka bäst den vill på
altaner rör och spaljéer.
På den tiden jag arbetar som kyrkogårdsarbetare är det egentligen bara en uppgift som räknas som riktigt, riktigt tråkig. Att slå gräset runt gravarna med röjsåg. Värst var det att gå på kyrkogård nummer tre, eller trean som vi sa. På trean
ligger alla gravar i räta linjer och de är av samma storlek. Återigen en sextiotalsarkitekt som har varit i farten med sin linjal, gissar jag. Varje grav har en fyrkantig sten och en liten ram runt planteringen. Det som är så bökigt med att
röja på trean är att det inte finns några stora träd som ger skugga och när man går med röjsåg måste man ha heltäckande klädsel för att skydda sig mot stenar som kan sprätta upp med våldsam fart. Så långbyxor, långärmat och visir är ett måste.
Och så går man där och röjer runt grav efter grav efter grav i stekande högsommarvärme. En extra krydda med just den röjsåg vi har, är att den är så svårstartad. Så om den stoppar blir man ståendes böjd och drar och drar och drar i startsnöret.
Men maskinen bara surar. Och svetten rinner och humöret faller. Vid ett tillfälle minns jag att jag misstänker att det kan vara bensinstopp och bestämmer mig för att ruska lite på maskinen för att höra om det skvalpar i tanken. Men det visar
sig vara ett oklokt beslut, då jag inte tänker mig för utan lyfter maskinen med hela handflatan pressad mot avgasröret som sitter som en platta på sidan. Som en gasell löper jag över kyrkogården i långbyxor, långärmat och visir för att bringa
den skållade handen i säkerhet under kranen i vårt fikarum. Visserligen slipper jag att röja mer den dagen, men handen behöver några dagars omvårdnad. Så i jämförelse med den episoden föredrar jag trots allt att bråka med sju löjliga millimetrar
i ett avrinningsrör.
