Fredag 1 maj 2020
Tidigt igår morse vaknade jag efter några timmars djup sömn, vände på mig och tänkte somna om igen. Men det gick inte. I stället fick jag problem med att andas. Hur jag än vände mig och höjde huvudändan kunde jag inte dra några djupa andetag. Till slut fick jag ställa mig upp och då äntligen fick jag andan till mig. Sedan la jag mig tillrätta och lyckades efter en stund sova en liten stund igen. När jag sedan vaknade för att gå upp hade jag bara en tanke i huvudet. Åh, så skönt om jag i lugn och ro får avlida i koldioxidförgiftning i stället för av en slempropp i halsen. Tänk vad man kan förändras i sina tankebanor. För några månader sedan hade jag haft svårt att finna frid i tanken att avlida av koldioxidförgiftning. Men perspektiven förändras. Jag blev mest förvånad över att jag kunde se det som positivt. Naturligtvis vill jag inte avlida alls, men om avlidning är anbefallt så undviker jag gärna kvävningsdöden medelst slem.
Idag andas jag dock alltjämt och kan nöjt konstatera att vi har kommit fram till maj månad igen. Denna månad då sommaren går från ouppnåelig dröm till krass verklighet. Den månad då allting blir grönt och halva släkten fyller år. Tyvärr läser jag på nyheterna att Covid-19 nu på allvar gör sitt intåg i Västra Götaland och lär härja här ett par tre veckor. Som tillhörande en riskgrupp är det väl bara att skärpa till mig gällande vilka miljöer jag besöker. Hittills har jag fortfarande handlat på torget, även om jag har försökt välja mina tidpunkter och hålla lite distans. Men det är väl klart att det kan vara tillräckligt med ALS, utan att behöva addera även Covid-19 till journalen.
Men idag är det en ok dag. Första maj, utan sedvanlig demonstration med mina lokala medsossar. Däremot följde jag firandet via sociala medier, där Bo Kaspers orkester var med och spelade. Sedan avslutades allt med en nytolkning med en finstämd version av Internationalen. Mycket vacker tolkning. Mina allmänna reflektioner kring första maj kunde ni läsa i bloggen i förrgår. Men mina känslor kring första maj har jag inte redovisat. Som barn gick jag aldrig i något första maj:tåg. Det började på allvar 1985, när jag var 17 år och odödlig SSU:are. Jag hade vacklat omkring på den politiska vänsterkanten i mina tankar en period, men när jag kom i kontakt med SSU kändes det så självklart och så rätt. Så jag var tämligen stolt när jag i ungdomens dagar satte rosen på min motorcykel och åkte omkring så röd, så röd på min blåa Honda. På ett sätt var det lite enklare när man var ung. Världen var mer svart och vit. Borgarna var dumma. Punkt! Som vuxen vet jag att vårt samhälle är så mycket mer komplext än så, men att det ändå är viktigt att ha en ideologisk bas, en utgångspunkt för sina åsikter och ställningstagande.
Som ung blev partitillhörigheten även en identitetsmarkör. Är du sosse? Jajamän! Självklart! Typ… Och som identitetsmarkör tänker jag att ett politiskt ställningstagande påminner om att vara anhängare av ett idrottslag, även om det många gånger är känsligare när man tar partipolitisk ställning. Även valet kan ses som en form av match om man vill. Tänk när man sitter på valvakan och ser siffrorna rulla in. Vilken dramatik det kan vara ibland. Sedan är det ju så att i idrottens värld påverkar ju inte resultatet mer än känslan i matchögonblicket, medan den politiska kampen påverkar din vardag. Men i spänning finns det likheter. Och det där med identitetsmarkörer är nog viktigare när man är ung, men bidrar förstås till att forma en som individ.
Vilka fler identitetsmarkörer har jag då? Jag är lärare och känner därmed gemenskap med andra lärare. En gång i tiden bar jag med stolthet min brevbäraruniform. Jag är inte särdeles fotbollsintresserad, men brukar kolla tabellen på text-tv emellanåt och blir glad om det går bra för blåvitt. Men om GAIS skulle hamna högt upp i tabellen hade jag också kostat på mig ett leende. Men det enda lag som jag på allvar har känt något för i livet är Färjestad. Jag hade en färjestadsmugg när jag jobbade på posten, samt en dekal på min ljusblåa 240. Hur kom det sig då att en göteborgare blev färjestadsupporter? Jo, av den enkla anledningen att den första gången jag såg en hockeymatch hade jag sällskap av en inbiten färjestadsupporter. Då höll jag förstås på samma lag i den matchen och sedan fördjupades det allteftersom mitt hockeyintresse ökade. Ren slump, således. Sedan är min farmor från Värmland, så lite värmlandsblod pulserar väl omkring i mina ådror också;-) Förutom politik och hockey är jag naturligtvis svensk och göteborgare, om man nu får kalla sig göteborgare när man bor i en kranskommun. Dialektalt tillhör jag i varje fall den göteborgska dialektgemenskapen. Icke att förglömma är jag dessutom tonårsförälder och äkta make. Tänk vad mycket man kan vara på en gång.
Tyvärr har jag även börjat identifiera mig i ALS-gemenskapen. Det är sannerligen ingenting att sträva efter, kan jag lova, men ingenting att göra åt. Således återgår den här ALS-sjuka sossen, färjestadssupporten och alebon till att trots allt njuta av en ledig dag med hustru och barn. Gör det ni också!
