ALS - livet och politiken

En blogg om att leva med ALS - men också om livet, samhället och vår omvärld

Torsdag 12 mars 2020

Publicerad 2020-03-12 09:20:02 i personligt,

Ute faller regnet och Coronaviruset. Samtliga medier domineras av detta grasserande virus, men själv har jag inte oroat mig en sekund över det. Visserligen oroade jag mig inte för ALS heller för ett år sedan, men ändå. Oavsett vilket, har jag svårt att dra mig till minnes någon liknande situation där en regering har gått ut så starkt med åtgärder för att motverka diverse negativa effekter av ett virus. Konserter och matcher ställs in, människor ombeds stanna hemma vid minsta symtom och karensdagen avskaffas tillfälligt. Nu faller visserligen börserna och vi ramlar in i en väntad lågkonjunktur samtidigt, men frågan är om eftervärlden lär minnas detta virus? Hur står det sig i relation till fågelinfluensan, spanska sjukan eller asiaten, som jag vet att mina föräldrar har pratat om? Det lär väl framtiden utvisa. Vi får hoppas att alla åtgärder får effekt och att vi snart kan glömma allt vad Corona heter. Lågkonjunkturen lär vi väl få leva med ett tag, antar jag.

När tiden blir begränsad framåt, börjar tankarna även att söka sig bakåt av någon anledning. Plötsligt börjar jag att fundera över vilka stora, mediala händelser som jag kan minnas från min livstid. Händelser som har fått stort medialt utrymme och som har klistrat fast mig vid nyhetsrapporteringarna? Mycket svagt minns jag oljekrisen i början av 70-talet, men då var jag väldigt liten och minns mest att de vuxna pratade om det. Sedan kan minnet säkerligen ha påverkats av gamla nyhetsinslag med ringlande bilköer, som jag har sett i vuxen ålder. Jag minns när Franco dog, men förstod inte heller vidden av det hela. Dock förstod jag att det var positivt, men samtidigt får man ju inte jubla över att någon är död. Det var lite dubbelt för en sjuåring. Harrisburg med efterföljande kärnkraftsomröstning i Sverige minns jag tydligt. Men den allra första stora katastrofen som jag följde på ett någorlunda vuxet vis var när Almöbron till Tjörn rasade och bilar körde över kanten, ner i djupet. Det var konkret och fasansfullt. Dessutom hade jag själv åkt över bron, vilket gjorde det hela så tydligt.

 

In på 80-talet är naturligtvis mordet på Olof Palme den avgjort största händelsen. Där gick något sönder på riktigt i Sverige. Jag var uppe vid Palmes grav så sent som för ett par veckor sedan och visade platsen för mina döttrar. Att sedan Anna Lindh gick samma öde till mötes, många år senare, har inte gjort saken bättre. Anna Lindh hade jag förmånen att ta en fika ihop med när jag i sjuttonårsåldern besökte riksdagen, så det kändes närmare på något sätt. Dessutom är jag övertygad om att Anna Lindh skulle ha tagit över statsministerämbetet efter Göran Persson, om inte mordet hade skett. Och jag tror att hon hade blivit en mycket kompetent statsminister. Dessutom är det riktigt illa att Sverige bara har haft män som statsministrar!

Den septembermorgon 1994, när jag satt i bilen på väg till jobbet strax före klockan sex på morgonen, och nyhetsuppläsaren rapporterade om en färjekatastrof på Östersjön, tillhör också ett av de starkaste minnena. Liksom tjörnbrokatastrofen var det hela så konkret och lätt att förstå, samtidigt som det var obegripligt. För färja hade jag ju åkt själv, massor av gånger. Och naturligtvis varit rädd för att den skulle sjunka. Iskalla kårar kan ännu gå utefter min rygg när jag tänker på Estonia.

Listan kan göras lång med diverse hemskheter, Drottninggatan, World Trade Center, Tjernobyl… Apropå det sistnämnda minns jag en liten språkförbistring som handlar om Tjernobyl. När jag undervisar i Svenska som andraspråk ingår att hålla ett muntligt framförande för klassen. Då brukar jag passa på att välja ämnen med anknytning till händelser i svensk historia, för att sprida lite kunskaper om det gemensamma arvet i landet. Eleverna drar lappar och får ett ämne att fördjupa sig i. Bland annat har tjörnbrokatastrofen varit med. Men när redovisningsdagen var inne och eleven med detta ämne sätter igång, läser jag med stora bokstäver på powerpointen; Tjernobylkatastrofen. I hastigheten hade eleven sett ordets inledning och avslutning, därefter fyllt i med hjälp av egen livserfarenhet. Och hen hade förstås aldrig hört talas om tjörnbrokatastrofen, varför kopplingen var ganska naturlig. Men redovisningen var bra, jag lärde mig något mer om pedagogik och gick vidare i livet som en något mer erfaren lärare.

Låt mig avsluta denna blogg med en personlig berättelse, som inte var en katastrof, men ändå en något omtumlande händelse.

När jag fyllde 20 år jobbade jag som kyrkogårdsarbetare på en landsortskyrkogård. Vi var tre personer som var fastanställda, samt några säsongsarbetare över sommarhalvåret. Just runt jämna födelsedagar började vi en liten tradition med att ställa till lite bus för varandra. Min 20-årsdag var startskottet för denna tradition.

Dagen innan jag fyllde år, lyckades jag med konststycket att trampa snett när jag spelade innebandy, varpå foten var ordentligt svullen och inte gick att stödja på. Men när mina kära arbetskamrater satte sina illvilliga planer i handling märkte jag inte av min fot alls, eftersom jag ännu sov helt lugnt på mitt pojkrum i föräldrahemmet. Själva buset bestod av viss planering och viss improvisation, förstod jag. Det planerade var att de rullade in hela min bil i papper och med ketchup skrev namnet på en kvinna som de tyckte att jag borde bli tillsammans med. Därefter skulle de väcka mig med en motorsåg utanför mitt fönster. Men väl på plats upptäckte de en hög med gångplattor som min far hade hämtat hem. Så innan de skred till verket med motorsågsväckningen beslutade de sig för att stapla alla gångplattor framför vår ytterdörr. Som kronan på verket prydde de sitt konstverk med en gammal julgran. Därefter fick de tag på en stege, vilken de ställde utanför mitt fönster. Jag bodde inte på övervåningen, men man var tvungen att gå upp ett par trappsteg för att nå rutan. I sängen låg jag och snarkade. En kollega grabbar tag i motorsågen och knallar upp ett steg på stegen. Jag sover djupt. Kollegan håller motorsågen med en hand och använder den andra handen för att dra igång sågen. Jag sover. Balanserande på ett trappsteg och med en tung motorsåg i ena handen, blir finmotoriken något begränsad i den lediga handen som han skulle använda till att knacka på rutan. Jag sov som en stock ända till den stund då han får igång motorsågen med ett vrål och samtidigt lyckas slå in hela rutan med den fria handen. Resultatet blir att jag vaknar av ljudet från att någon krossar min ruta och kör igång en motorsåg, två meter från min säng. Min spontana reaktion blev att dra täcket över huvudet. Så räkna inte med någon heroisk insats från min sida om du och jag någon gång hamnar i en kritisk situation. Men efter några sekunder förstod jag sammanhanget och sprang upp för att fånga huliganerna, vilka redan hade hunnit avlägsna sig. Vad de inte hade räknat med var min skadade fot. Detta faktum i kombination med att min far hade dragit på sig ett diskbråck ledde till att min mor fick bära bort alla plattorna, vilket fick mina kära kollegor att skämmas som hundar på måndagen. Men jag skrattade gott åt tilltaget, liksom mina föräldrar.

Låt mig tillönska er en härlig torsdag! Akta er för allt farligt här i världen och njut av det faktum att det snart är helg igen!

Kommentarer

Postat av: Anneli Jedenius

Publicerad 2020-03-12 10:17:28

Roligt att läsa, sätter igång mycket tankar 😊 en lärare vi hade på mellanstadiet, ville visa ett exempel när oljekrisen var ett faktum.
Han frågade hur mycket vi trodde att det kostade att värma badvattnet i badkaret... han drog på det.

Vi gissade, stora summor, poängen försvann lite när han berättade att det kostade hela 2kr 🤨
Då var min enda tanke, stackars lärare, vilken liten lön dom har.
Konstigt vilka minnen man sparar 😆

Svar: Jo, vi stackars lärare har inte råd att bada så ofta;-)
Stefan Hagman

Postat av: Marjo

Publicerad 2020-03-12 10:58:36

Vilka minnen! Och vilka huliganer du omgav dig med. Som vanligt uttrycker du dig så bra . Tack för att du delar med dig!

Postat av: Anonym

Publicerad 2020-03-12 12:00:14

Du har verkligen varit med om en hel del. Och du kommer ihåg det, till skillnad mot många av oss andra😂
Fortsätt berätta!!!!

Postat av: Gunvor Solander

Publicerad 2020-03-12 16:40:10

Ja du Vilka minnen 😄Tur att Du/ni har så underbara föräldrar 🥰 som uppskattade alla tokiga ungdoms skämt Har själv haft turen med en mamma som varit underbart tolerant för alla ( som vi syskon) tyckte var roliga hyss, fast de kanske ställde till en del tokigheter för henne 😇

Postat av: Lena

Publicerad 2020-03-12 23:27:29

Läste din artikel i Alekuriren igår och blev så ledsen. Jag har obotlig cancer tar cellgifter i bromsande syfte. Jag läste alla dina blogginlägg och känner igen mig mycket i dina tankar om familj mm.
Sen är det roligt och läsa om den gamla goda tiden som brevbärare när vi cyklade i ur och skur. Och jag kommer ihåg att du fick ställa flera klockor på morgonen ändå kom du för sent.
Det var tider det men nu är det bara att njuta av dagen och ta hand om varandra
Det är bara att kämpa på och leva för dagen
Din gamla arbetskollega
Lena ❤️❤️

Svar: Så ledsen jag blir över att höra om din sjukdom. Jag skickar PM någon dag...
Stefan Hagman

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Stefan Hagman

Jag är tvåbarnsfar, lärare och fritidspolitiker som har drabbats av ALS. I min blogg kan du följa min kamp mot sjukdomen, men även läsa några anekdoter från livet samt reflektioner om vad som händer i samhället.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela