Tisdag 24 mars 2020 - I en sal på lasarettet
Här ligger jag i en sjuksäng och skådar mig dystert kring, bland handsprit och vita spypåsar och många andra ting. Det tillrar en tår på kinden, jag fylls av melankoli, för var dag blir det sämre och bra lär det aldrig bli, för var dag blir det sämre
och bra lär det aldrig bli.
Efter lite allusioner på gamla käcka visor ligger jag här på Sahlgrenska och förbereder mig för min peg, som opereras in i morgon bitti. Och visst ska det bli skönt att få det överstökat, men det är inte roligt. Om en stund ska jag få en sond genom
näsan och ner i magen, vilket jag bävar för, eftersom jag har så stark kräkreflex. Men det som måste göras, måste göras...
En annan sak som är jobbig är att allt blir så konkret när man blir inlagd. Kände jag mig inte sjuk innan så... Men samtidigt är det fantastiskt att vi har denna otroligt välfungerande offentliga sjukvård, oberoende av privata försäkringar. Men hur
länge förblir det så? Jag är väldigt rädd för att den generella välfärdens dagar är räknade om privata sjukförsäkringar ges större utrymme. Så låt oss värna denna princip!
Häromdagen var det ett inslag på nyheterna om en tjej som hade blivit arbetslös, men som aldrig hade tyckt att det var någon idé att gå med i facket och a-kassan. Men nu var det inte så roligt längre... Jo, tjena och välkommen till verkligheten.
Skulle man kunna säga om man vill... Jag vill bara flika in lite påpassligt, att ensam är inte stark!
Se där, något om vilka tankar som flyger genom huvudet på en inlagd gubbe en vårtisdag i mars! Låt oss se hur skicket är på mig i morgon, efter att min buk har blivit genomborrad och om det blir någon text då!
