Tisdag 17 mars 2020
I dessa tider av Corona fick jag helt plötsligt sällskap hemma av hela familjen idag. Det hostas och snörvlas lite på sina håll och kanter. Inte av den art att någon i normala fall hade stannat hemma, men det är inte riktigt normalt nu. Om jag hade jobbat, hade jag fått jobba hemifrån från och med i morgon, såg jag på mejlen. Mina barn undrar varför grundskolorna i Sverige inte stänger, men det är väl mest en tidsfråga, gissar jag.
I april skulle vi ha gått på konsert med GES på The Theatre i Göteborg. Men idag kom beskedet att arrangören har gjort konserterna större men färre och kör i stället i Scandinavium våren 2021. Stanna världen en stund, heter konserten. Ett i nuläget dubbelt aktuellt namn för min del. För vad är det som sker i världen just nu, om inte att vi faktiskt stannar upp ett tag? Sedan är det ofrånkomligen så att någon har tryckt på stoppknappen i min egen värld. För vad är ALS om inte ett tryck på stoppknappen? Min spontana reaktion är naturligtvis om jag kommer att kunna uppleva konserten? Det är ju ett helt år dit och även om jag fortfarande lever då, vet jag ju inte i vilket skick jag befinner mig. Är jag konsertmässig? Och är det roligt att gå på konsert då? GES är ju så mycket upptempo och liv! Men det kanske är precis vad jag behöver? I grunden är det nog mer skrämmande för mig att behöva bläddra så långt fram i min kalender. Det är läskigt!
Min fru och jag var och lyssnade på GES sommaren 2018, på Bananpiren. Det var tvivelsutan den bästa konsert jag har varit på, med Bo Kaspers krogshow på Rondo som god tvåa. Egentligen är jag ingen konsertmänniska, men har öppnat mina sinnen de senaste åren och bevistat ett flertal konserter. Lena PH, After dark, Bruce, Uggla, Lisa Nilsson och The Ark bland annat. Jag brukar hävda att jag lika gärna kan lyssna på musik här hemma, så har jag händerna fria att göra något annat under tiden jag lyssnar. Det är väl min rastlöshet som bråkar med mig på konserter. Oftast sitter jag och tittar på klockan och undrar när det är slut, vilket är en tämligen dålig förutsättning för en härlig konsertupplevelse. Men i augusti 2018 var det således GES. Det som slog mig var att jag kunde i princip varenda låt och således smådansade mig igenom hela konserten. När vi såg Bruce på Ullevi upptäckte jag att jag i princip inte kunde någon av låtarna. Dessutom fick jag träsmak av att sitta stilla på den hårda plaststolen i fyra timmar, så det formatet passade mig dåligt. Däremot kör jag gärna någon av de springsteenlåtar jag kan på Mr Marshall hemma i köket. Bo Kaspers blev däremot raka motsatsen. De lagom jazziga tongångarna försatte mig i total njutning.
Den bästa konserten är egentligen den som är så liten att man kan ha ögonkontakt med artisten. För några år sedan lyssnade jag på Anders F Rönnblom i en liten lokal i Göteborg. Då kunde jag gå fram och hälsa och tacka för en bra spelning efteråt. Det blir lite mer personligt då. Vid ett annat tillfälle lyssnade jag på Björn Afzelius när han spelade på en skola i Kungälv, vilket också var mer intimt. Dessutom är det trevligt med lite mellansnack mellan låtarna. Det är väl just det som skiljer en konsert från att lyssna på Spotify? Närheten till artisten, att vara en del av ett gemensamt sammanhang! Jag minns att han efter konserten tackade för applåderna och nämnde att han efter en positiv konsert brukade säga ”Tack ska ni ha, mitt namn är Björn Afzelius”. Om konserten gick dåligt och publiken var missnöjd drog han i stället till med ”Tack ska ni ha, mitt namn är Mikael Wiehe”! Den gamle skojaren;-) Han blev förresten bara 52 år. En ålder jag känner igen. Så mitt nästa mål måste således bli att fylla 53 och att få lyssna på GES igen. 2021!
