Söndag 22 mars 2020
Gårdagens picknicktur gick galant, med det lilla undantaget att även resten av Örebros befolkning tydligen tyckte att en picknick i Ånnaboda var en utmärkt aktivitet för att slippa träffa andra människor. Med anledning av uppslutningen kring faciliteterna runt friluftsanläggningen, var det sannolikt folktomt på Örebros gator denna soliga lördagseftermiddag. Vår planerade grillning fick således omlokaliseras till en liten udde vid en annan sjö, någonstans mellan Örebro och Karlskoga. Oklart var, men uppenbarligen någonstans i närheten av några granar, eftersom just granar kantade vår två mil långa färd på tjälskadad timmerväg, ut genom skogen, fram till asfalterad civilisation. Men korven var god, sällskapet utsökt och vårsolen strålande.
Den tjälskadade vägen för osökt in tankarna på när jag som sjuttonåring gick på folkhögskola och varje morgon tog 6.57-bussen in till Göteborg, för byte mot buss till Mölnlycke. Kopplingen handlar om skumpiga vägar, men låt oss återkomma till det lite senare.
Förmodligen är jag en av få gymnasielärare som inte har tagit studenten. När jag som sextonåring blev antagen till en gymnasieskola där jag inte ville studera, hamnade jag efter några turer på Wendelsbergs folkhögskola i Mölnlycke i stället. Där trivdes jag fint. Men det är en sak som jag under senare år har funderat mycket över när det gäller undervisningen där i mitten av 80-talet. Skolan drevs av IOGT, nykterhetsorganisationen. Så det enda ämne som var helt obligatoriskt för samtliga skolans elever var SANT, sniffning, alkohol, narkotika och tobak. Naturligtvis! Skolans själ genomsyrades av strävan efter ett drogfritt samhälle, så jag hade inga principiella bekymmer med att alla var tvungna att läsa just den kursen. Men precis, exakt just den kursen genomfördes med ett totalt misslyckat pedagogiskt upplägg. Lektionerna var långa och började alltid med att läraren kom in i klassrummet, sa god morgon och delade ut små foldrar om dagens ämne. När alla hade fått sin lilla folder började läraren med entonig sövande röst att mässa om farorna med den aktuella substansen. Efter fem minuter hade de flesta tappat fokus från läraren, som trots detta fortsatte att mala på. Inte ett grupparbete. Inga diskussioner. Inga dilemman att ta ställning till. Bara passivt lyssnande på en entonig malande lärare som mumlade på om det enda ämne som egentligen var riktigt, riktigt viktigt för skolans huvudman. Snacka om att missa målet! Möjligen kan jag ha haft nytta av denna erfarenhet när jag senare i livet, som lärare planerade mina egna lektioner. Jag eftersträvade alltid variation. Huruvida jag lyckades med det, får mina gamla elever i sinom tid bedöma.
Åter till 6.57-bussen; Resan till skolan tog ungefär en timma och väl framme fanns det ingen tid att få i sig något kaffe, varpå min gode vän och jag kom på en strålande idé. Varför inte brygga en termos kaffe och fika på bussen? Vilken strålande idé! Varför har vi aldrig tänkt på det? Typ… En morgon tog jag således med mig en termos varmt och gott kaffe och två muggar. Efter bussbytet i Göteborg fyllde vi varsin stor mugg med härligt rykande kaffe, varpå bussen skumpade iväg över alla spårvägsspår. Och kaffet skumpade med och skvalpade frikostigt ut sig över muggens kanter och ner över våra knän. Enda möjligheten till räddning blev att sätta handflatan över muggen. Och när bussen stannade fick vi dricka så fort vi kunde, för att när bussen åter startade lägga den skållade handflatan över muggen igen. Och vid nästa stopp hälla kaffet i den skållade munnen och försöka decimera dryckesmängden så gott vi kunde innan bussen skumpade vidare igen. Så där höll det på. Behöver jag säga att vi efter den dagen förlikade oss med vår lott och överlevde dagens första lektion utan kaffe i magen.
Idag har jag dock fått kaffe i magen, vilket är bra eftersom en stor del av dagen kommer att spenderas i bilen på väg hem från en härlig helg i Örebro. Nästa vecka är det tråkigare saker inplanerade. Om inte Corona grusar planerna innan tisdag, kommer jag att bli inlagd för att få min peg. Operationen är planerad på onsdag. Det blir skönt att kunna vätska upp kroppen utan risk för att sätta i halsen, men med en slang inopererad i magen kommer jag ständigt att ha en påminnelse om vad som är på väg att hända. Det här är ingenting jag ser fram emot!
