Onsdag 18 mars 2020
Denna onsdagsmorgon började med ett riktigt tråkigt och tungt arbete. Jag skickade in avsägelser från de flesta av mina politiska förtroendeuppdrag, vilka således behandlas på fullmäktigesammanträdet i början av april. Det är så tungt när sjukdomen tvingar mig till åtgärder som jag inte alls vill vidta.
13 april 1984. En tidig morgon åker jag ner till trafiksäkerhetsverket i Mölndal och kör upp för motorcykelkörkort. Jag var 16 år, det var vår och hela det ljuva livet låg framför mig. Jag minns så tydligt hur jag åkte hem, plockade ut min Honda 125 K5 ur garaget och åkte bort till skolan för att visa att jag hade klarat uppkörningen. I samband med mitt motorcykelåkande, kom jag i kontakt med ett par andra killar som brukade hänga på en föreningsgård där Unga Örnar och SSU höll till. Jag blev medlem i SSU denna vår. Sedan dess har politiken varit en del av mig. I ärlighetens namn började intresset gro redan under folkomröstningskampanjen om kärnkraft, där jag som tolvåring var hängiven linje-3:anhängare. Jag hade knappar med ”Atomkraft – Nej tack!” på flera olika språk på min jacka. Det var oerhört spännande att följa, men ack så frustrerande att jag inte fick rösta ännu.
Vårvintern 1985 hamnade min SSU-klubb i ett generationsskifte och den gamla styrelsen ville lägga verksamheten på is. Det ville inte jag, utan lyckades få tag i ytterligare några intresserade killar och tjejer. Jag blev ordförande i vår klubb detta år. Året därpå blev jag ordförande för verksamheten på kommunnivå samt ledamot i Norra Älvsborgs SSU-distrikt. Senare på hösten blev jag ersättare i Bygg- och miljönämnden i vår kommun. Då var jag arton år och lämnade därmed över ordförandeklubban i vår SSU-klubb till en fjortonåring, som i dagsläget är vice ordförande för en av nämnderna i vår kommun. Min ambition är inte att sitta här och skriva mitt politiska CV, men när man har hållit på med en verksamhet under många år så ger det ena det andra och helt plötsligt öppnas dörren till mer ansvarsfulla och utmanande uppgifter. Förra mandatperioden var jag ordförande i Kultur- och fritidsnämnden. Nu sitter vi i opposition och jag fick möjligheten att bli vice ordförande i kommunfullmäktige.
Ett politiskt engagemang bygger i de flesta fall på ohemult mycket ideellt arbete på kvällar och helger under många år. Naturligtvis måste man i grunden vara väldigt intresserad av samhällsfrågor, så visst är det mycket nöje inbyggt. Det vet var och en som har varit engagerad i någon form av föreningsliv, men även att det finns många uppgifter som kanske inte alltid är jätteroliga. Under vissa perioder kan det bli många och långa kvällsmöten, där olika konstellationer pratar om samma fråga. Och visst har jag ibland blivit trött på partikamrater, eller motståndare, som ältar samma sak igen och igen och igen. Men i grunden är det så roligt att tillsammans arbeta för ett gemensamt mål. Därför känns det så oerhört tungt att jag idag var tvungen att släppa de flesta av mina uppdrag. Jag kan ju inte prata längre, så det fanns inget alternativ! Men 36 år är lång tid och det skär i hjärtat!
När det gäller lärarjobbet, är det naturligtvis på ungefär samma sätt bortsett från att det handlar om ett aktivt yrkesval, en inkomst, en födkrok. Självklart är jag intresserad av det svenska språket och av skrivande och läsande. Det finns mängder av spännande uppgifter att sätta i händerna på eleverna. Möjligheten att bli lärare kostade mig sex och ett halvt års studier i vuxen ålder, massor av tid och ekonomiska bortprioriteringar. Men det var också både roligt, utmanande och tidvis skittråkigt. Men en anställning och ett fritidsintresse skiljer sig ändå åt på så sätt att fritidsintresset äger man själv rådigheten över. Man kan släppa det, om man skulle tröttna.
Men jag har inte tröttnat. Inte på mitt jobb och inte på politiken. Jag har definitivt inte heller tröttnat på livet! Min poäng med dagens bloggande är att visa ytterligare exempel på hur den här förbannade sjukdomen äter sig in och förstör precis allting i livet. Alla dessa tusentals timmar av slit, pulveriseras, hånas och skändas av ALS. Allt tar den ifrån mig! Allt! J-vla sjukdom!
