Fredag 13 mars 2020
Igår roade jag mig med att tänka tillbaka på gamla katastrofer. Kul kille, tänkte måhända en och annan läsare? Men faktum är att det är lättare att minnas det som går fel. Kanske blir vi mer intresserade när vi blir skrämda? Kanske speglar vi vår egen lycka mot de stackare som råkar illa ut? Eller så är vi helt enkelt funtade så, vi människor? När det handlar om berättelser är det ju så att det är problemet, eller konflikten, som driver handlingen framåt. Välj precis vilken berättelse du vill och du hittar konflikter. Tänk er själva en berättelse utan konflikt? Hur roligt hade det varit att läsa sida upp och sida ner om någon hellyckad figur där solen skiner, kärleken frodas, pengarna rullar in, hälsan är på topp, alla är vänliga och livet bara flyter på? Efter några sidor hade vi sannolikt gratulerat huvudpersonen till ett lyckat liv, smällt ihop boken och ställt in den i hyllan igen. I fiktionen hittar vi kanske oftare de lyckliga sluten, men spänningen finns i problemet, oavsett om det är uppdiktat eller verkligt.
På nyårsafton brukar vi alltid summera året som har gått med en liten lek. Vi skriver små lappar med ”Årets bästa/sämsta dag”, ”Årets bästa/sämsta köp” etc. Sedan drar man en lapp då och då under kvällen, så får den som kommer på något berätta om den händelsen. Ett sätt att summera året, helt enkelt. Så därför utmanade jag mig själv att försöka kora mitt livs roligaste dag.
Därmed berör vi ämnet lycka och glädje igen. Är den lyckligaste dagen nödvändigtvis synonym med den roligaste dagen? Tveksamt! När jag blev pappa upplevde jag naturligtvis en enorm lycka, men om dagen var så vansinnigt rolig vet jag inte? Upp klockan två på natten, trött och osäker över vad som skulle hända, köra en knapp timme mitt i nattmörkret, leverera värkpåverkad hustru, parkera bilen och sedan sitta bredvid och försöka vara till hjälp när ens älskade har skitont och dessutom höll på att klämma sönder mina händer. Är det roligt? Nej, det kan jag inte påstå, men tillfredsställelsen över att sedan sitta i en fåtölj med sitt lilla barn och förstå att man har blivit pappa är lycka. Då får jag nog säga att det var roligare när vi gifte oss. Det var både roligt och lyckligt. Att vara pappa blev ju roligt sedan förstås!
Men kan man verkligen kora en enda dag under sitt liv till den roligaste? Är det görbart? Är det ens rimligt? Jag menar att varje tillfälle till kraftig glädjeyttring, har ju sin inramning. Går det att jämföra euforin som artonårige Stefan kände när körkortet var avklarat och bilen var framkörd, med glädjen och lättnaden den 36-årige Stefan kände när gymnasielärarexamen var avklarad? Kan jag jämföra glädjeskutten jag tog när Färjestad vände den sjunde och avgörande semifinalen mot HV71 i matchens slutminut, med min bröllopsdag? Här tror jag att min fru gärna vill flika in en synpunkt, vilket hon absolut har rätt i ;-) men min poäng är just den att glädje inte går att gradera eller jämföra på detta sätt. Egentligen är det mer intressant att summera alla roliga dagar och stunder som livet har levererat. Varför man är glad är helt klart underordnat att man är glad! Och i den bästa av världar väger vågskålen med det roliga över om man placerar de tråkiga stunderna i den andra. Jag är helt säker på att min glädjevågskål väger över.
Om vi kombinerar glädje, vår och barndom så är påsken det första som kommer över mig. Höjden av lycka och glädje var när jag fick en ask treöres smällare och en ask tändstickor. Sedan hängde vi på gatan, alla barnen. Jag var yngst och fick därför nöja mig med ettöres och treöres. Möjligen att jag fick några minikina när jag var något äldre, men kinapuffar var det aldrig tal om. Men det hade grannbarnen som var något äldre, så det gjorde inte så mycket. Jag minns att jag plockade fram en liten smällare, la den på staketet med stubinen i fria luften, tog fram en tändsticka, drog den längs plånet, tände stubinen och sprang tio meter bort. Efter en liten stund hördes ett litet pjutt. Men denna mix av krut, svavel och vår är en doft och en stämning som jag kan känna fortfarande. Och så hörde man ljudet av häxpipor, ryssfemmor och smatterband från granngatans barn. Alla var ute och smällde! Det var vår det!
En annan viktig del av min barndom var Helges kiosk. Öppen nästan jämt, stod det på reklamen i fotbollsföreningens matchblad. Så man visste aldrig när det var öppet. Helge var en långsam och godmodig man med flintskalle och stort grått skägg. Hans rörelser var sävliga, men han var vänlig. Hygien var väl inte hans adelsmärke, utan händerna var ofta svarta av sot från kaminen som han värmde upp kiosken med. Och dit cyklade kvarterets ungar för att handla smågodis eller glass. På marken framför luckan låg en träpall som var varm och grusig när man stod barfota vid luckan på sommaren och valde bland alla harpluttar och salta bildäck i godislådan. Ofta stod en arg tant i kiosken. Ibland var hon vänlig, men för det mesta tror jag att hon betraktade barn som något katten släpat in. Hur som helst var man alltid beredd på att bli avsnäst. Egentligen är det märkligt att en smutsig kiosk med en arg tant kunde bära sig. Trots det blir jag lätt nostalgisk när jag tänker på kiosken. Den låg placerad nere vid lokalvägen, som var gamla riksvägen mellan Göteborg och Trollhättan, och var från början bussbolagets kiosk och vänthall. Men när jag föddes hade Helge redan tagit över. Bredvid kiosken stod ett lotteribås med en tombola. Det var fotbollsföreningens hustomte, Axel, som sålde lotter. Detta lotteri var placerat till vänster om kiosken, mellan telefonkiosken och Helges gamla skrotade mercedes. På baksidan kiosken hade han en skrotad brun japanare, Datsun tror jag. Idag är den sista lotten rättad och kiosken är historia. På dess plats ligger flerbostadshus. Men känslan av att cykla ner till Helges och köpa en 88:an, eller varför inte ett jenka eller ett sheijk, bär jag alltid med mig.
Även idag är det vår, men några smällare har jag inte kvar och inte kan jag åka till Helges och köpa glass heller. Men jag kan fundera över vilken fredagsmiddag jag ska laga idag och åka ner till affären och ordna med inköp. Det är inte så dumt det heller!
