ALS - livet och politiken

En blogg om att leva med ALS - men också om livet, samhället och vår omvärld

Fredag 13 mars 2020

Publicerad 2020-03-13 10:42:00 i personligt,

Igår roade jag mig med att tänka tillbaka på gamla katastrofer. Kul kille, tänkte måhända en och annan läsare? Men faktum är att det är lättare att minnas det som går fel. Kanske blir vi mer intresserade när vi blir skrämda? Kanske speglar vi vår egen lycka mot de stackare som råkar illa ut? Eller så är vi helt enkelt funtade så, vi människor? När det handlar om berättelser är det ju så att det är problemet, eller konflikten, som driver handlingen framåt. Välj precis vilken berättelse du vill och du hittar konflikter. Tänk er själva en berättelse utan konflikt? Hur roligt hade det varit att läsa sida upp och sida ner om någon hellyckad figur där solen skiner, kärleken frodas, pengarna rullar in, hälsan är på topp, alla är vänliga och livet bara flyter på? Efter några sidor hade vi sannolikt gratulerat huvudpersonen till ett lyckat liv, smällt ihop boken och ställt in den i hyllan igen. I fiktionen hittar vi kanske oftare de lyckliga sluten, men spänningen finns i problemet, oavsett om det är uppdiktat eller verkligt.

På nyårsafton brukar vi alltid summera året som har gått med en liten lek. Vi skriver små lappar med ”Årets bästa/sämsta dag”, ”Årets bästa/sämsta köp” etc. Sedan drar man en lapp då och då under kvällen, så får den som kommer på något berätta om den händelsen. Ett sätt att summera året, helt enkelt. Så därför utmanade jag mig själv att försöka kora mitt livs roligaste dag.

Därmed berör vi ämnet lycka och glädje igen. Är den lyckligaste dagen nödvändigtvis synonym med den roligaste dagen? Tveksamt! När jag blev pappa upplevde jag naturligtvis en enorm lycka, men om dagen var så vansinnigt rolig vet jag inte? Upp klockan två på natten, trött och osäker över vad som skulle hända, köra en knapp timme mitt i nattmörkret, leverera värkpåverkad hustru, parkera bilen och sedan sitta bredvid och försöka vara till hjälp när ens älskade har skitont och dessutom höll på att klämma sönder mina händer. Är det roligt? Nej, det kan jag inte påstå, men tillfredsställelsen över att sedan sitta i en fåtölj med sitt lilla barn och förstå att man har blivit pappa är lycka. Då får jag nog säga att det var roligare när vi gifte oss. Det var både roligt och lyckligt. Att vara pappa blev ju roligt sedan förstås!

Men kan man verkligen kora en enda dag under sitt liv till den roligaste? Är det görbart? Är det ens rimligt? Jag menar att varje tillfälle till kraftig glädjeyttring, har ju sin inramning. Går det att jämföra euforin som artonårige Stefan kände när körkortet var avklarat och bilen var framkörd, med glädjen och lättnaden den 36-årige Stefan kände när gymnasielärarexamen var avklarad? Kan jag jämföra glädjeskutten jag tog när Färjestad vände den sjunde och avgörande semifinalen mot HV71 i matchens slutminut, med min bröllopsdag? Här tror jag att min fru gärna vill flika in en synpunkt, vilket hon absolut har rätt i ;-) men min poäng är just den att glädje inte går att gradera eller jämföra på detta sätt. Egentligen är det mer intressant att summera alla roliga dagar och stunder som livet har levererat. Varför man är glad är helt klart underordnat att man är glad! Och i den bästa av världar väger vågskålen med det roliga över om man placerar de tråkiga stunderna i den andra. Jag är helt säker på att min glädjevågskål väger över.

Om vi kombinerar glädje, vår och barndom så är påsken det första som kommer över mig. Höjden av lycka och glädje var när jag fick en ask treöres smällare och en ask tändstickor. Sedan hängde vi på gatan, alla barnen. Jag var yngst och fick därför nöja mig med ettöres och treöres. Möjligen att jag fick några minikina när jag var något äldre, men kinapuffar var det aldrig tal om. Men det hade grannbarnen som var något äldre, så det gjorde inte så mycket. Jag minns att jag plockade fram en liten smällare, la den på staketet med stubinen i fria luften, tog fram en tändsticka, drog den längs plånet, tände stubinen och sprang tio meter bort. Efter en liten stund hördes ett litet pjutt.  Men denna mix av krut, svavel och vår är en doft och en stämning som jag kan känna fortfarande. Och så hörde man ljudet av häxpipor, ryssfemmor och smatterband från granngatans barn. Alla var ute och smällde! Det var vår det!

 

En annan viktig del av min barndom var Helges kiosk. Öppen nästan jämt, stod det på reklamen i fotbollsföreningens matchblad. Så man visste aldrig när det var öppet. Helge var en långsam och godmodig man med flintskalle och stort grått skägg. Hans rörelser var sävliga, men han var vänlig. Hygien var väl inte hans adelsmärke, utan händerna var ofta svarta av sot från kaminen som han värmde upp kiosken med. Och dit cyklade kvarterets ungar för att handla smågodis eller glass. På marken framför luckan låg en träpall som var varm och grusig när man stod barfota vid luckan på sommaren och valde bland alla harpluttar och salta bildäck i godislådan. Ofta stod en arg tant i kiosken. Ibland var hon vänlig, men för det mesta tror jag att hon betraktade barn som något katten släpat in. Hur som helst var man alltid beredd på att bli avsnäst. Egentligen är det märkligt att en smutsig kiosk med en arg tant kunde bära sig. Trots det blir jag lätt nostalgisk när jag tänker på kiosken. Den låg placerad nere vid lokalvägen, som var gamla riksvägen mellan Göteborg och Trollhättan, och var från början bussbolagets kiosk och vänthall. Men när jag föddes hade Helge redan tagit över. Bredvid kiosken stod ett lotteribås med en tombola. Det var fotbollsföreningens hustomte, Axel, som sålde lotter. Detta lotteri var placerat till vänster om kiosken, mellan telefonkiosken och Helges gamla skrotade mercedes. På baksidan kiosken hade han en skrotad brun japanare, Datsun tror jag. Idag är den sista lotten rättad och kiosken är historia. På dess plats ligger flerbostadshus. Men känslan av att cykla ner till Helges och köpa en 88:an, eller varför inte ett jenka eller ett sheijk, bär jag alltid med mig.

Även idag är det vår, men några smällare har jag inte kvar och inte kan jag åka till Helges och köpa glass heller. Men jag kan fundera över vilken fredagsmiddag jag ska laga idag och åka ner till affären och ordna med inköp. Det är inte så dumt det heller!

Kommentarer

Postat av: Christine odding

Publicerad 2020-03-13 11:23:52

Underbart, du kanske ska skriva en bok/ memoarer, piggelin köpte jag från Helge 😆

Svar: Jag och en kompis skulle köpa en pipa en gång i tonåren. Vi skulle på semester och tyckte det var lite coolt att puffa på en pipa. Men det sålde hon inte till oss, eftersom hon trodde att vi skulle röka haschisch;-)
Stefan Hagman

Postat av: Ronny

Publicerad 2020-03-13 11:36:35

Underbar läsning Stefan :), den enda "tanten" i kiosken jag minns var Anna-Lisa, men att hon var arg tycker jag inte - kanske lite bestämd. Hon bodde i ett hus rakt nedanför kiosken mot järnvägen till.

Svar: Jo, visst var det Anna-Lisa. Jag tror att hon hade lättare för vuxna. Ibland var hon vänlig även mot oss barn, men kan kunde aldrig veta om man fick sig en åthutning eller inte.
Stefan Hagman

Postat av: Gunilla

Publicerad 2020-03-13 11:38:42

Vilket minne du har! Känner igen det du skriver om kiosken och lottboden men allt runt omkring med bilar och annat har fallit i glömska. Så tack för dessa barndomsminnen 😊!
Jag minns däremot tältet som ställdes upp där gamla OK låg. Någon religiös organisation som höll möten där traktens barn var välkomna att delta. Jag och mina vänner var där flera gånger och blev frälsta, det var häftigt utan att vi fattade nåt! Sen såg vi häpet på när människor talade i tungor och skrek och grät och irrade omkring.
Säkert en nyttig upplevelse för 8-10-åringar...
Ha en fin fredag käre bror 🥰

Svar: ...skrek och grät och irrade omkring... Då hade de nog flyttat till trakten kring gatuköket och Konsumskogen när jag var tonåring. Där var det många som skrek och grät och irrade omkring på helgerna:-)
Stefan Hagman

Postat av: Gunilla

Publicerad 2020-03-13 12:49:19

Men jag antar att det skedde utan tält på den tiden... :D

Svar: Så var det nog!
Stefan Hagman

Postat av: Jim Knutsson

Publicerad 2020-03-13 16:49:47

Om man nu skall prata om lycka och olycka.
Helge var snällheten själv och det var arga tanten med. Om jag minns rätt så hette hon Anna-Lisa. Varför hon arbetade i kiosken berodde på att hon var förälskad i Helge men han hade inga känslor på det viset för henne. Tragiskt att båda levde livet ensamma.
Sedan trodde jag som barn att Helge var jättegammal. Men jag fick höra senare att han nog var nog bara tio år äldre än våra föräldrar. Det jag saknar mest när vi gick ned till Helges är tuggummit Riff. Det skulle jag vilja tugga igen.
Kram på dig Stefan.

Svar: Riff minns jag också. Det var enormt gott i några minuter, tills all smak var borta. Bugg var inte så dumma heller. De var enkla att dela:-)
Anna-Lisa bodde i Bohus och kom ibland in till posten där jag jobbade och bjöd på sockerkaka. Så visst hade hon ett gott hjärta, men jag minns hennes humör som ombytligt.
Stefan Hagman

Postat av: Pia Forsell

Publicerad 2020-03-15 07:54:41

Åh Helges kiosk!! Jösses vad minnen man har med det😄. Jag & storebror Mikael var ju där varenda helg och köpte munkar som alltid stod framme i luckan. Vi skojade om att kokosen på munkarna kom från Helges skägg som hängde ner ovanför munkarna där de låg😆
Fanns det inte nån affär på er gata där man alltid köpte ”S” också?

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Stefan Hagman

Jag är tvåbarnsfar, lärare och fritidspolitiker som har drabbats av ALS. I min blogg kan du följa min kamp mot sjukdomen, men även läsa några anekdoter från livet samt reflektioner om vad som händer i samhället.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela