ALS - livet och politiken

En blogg om att leva med ALS - men också om livet, samhället och vår omvärld

Tisdag 9 juni 2020

Publicerad 2020-06-09 12:37:02 i personligt,

När jag är barn har min familj en hund som heter Dot. Han är en papillon med vit kropp och brun teckning på huvudet. På hjässan har han en liten prick, eller punkt, varav han får det engelskklingande namnet Dot. På senare år har vårt kommando när vi ropar på honom blivit lite mer dubbeltydigt än det var på sjuttiotalet. ”Dot kom.” Fast för det mesta använder vi bestämd form av hans namn och kallar honom för Dotten. Idag skulle han ha fyllt femtio år. Fast han blev på dagen 13 år och nio månader och passade på att gå bort när jag var på skolresa i Sälen i nian. Vi begraver honom på min sextonårsdag, vilket är känslomässigt dubbelt.

 

Eftersom jag bara är två år när han flyttar hem till oss, blir jag aldrig hans favorithusse. Den som Dotten tyder sig allra mest till är snarare min äldsta syster, som han följer med överallt. En av hans absoluta favoritsysselsättningar är att åka cykelkorg. Då bäddar vi med en filt i korgen, hänger den på styret och trampar iväg. Då ligger han där och njuter av vinddraget och alla dofter som kommer emot honom. Min syster tar sedan detta till nästa nivå och hänger cykelkorgen på sin brandgula Crescent Compact. Vid ett tillfälle åker de hela vägen från Nödinge till Mölnlycke för att hälsa på vår mormor och morfar i deras sommarstuga. Och Dotten ligger och njuter hela vägen, som måste vara närmare fyra mil på småvägarna mot stugan.

 

Bilåkning är också något han älskar. I synnerhet om vi har framrutan nervevad så att han kan stå med baktassarna på baksätet och framtassarna på passagerarsätets ryggstöd och sniffa i sig fartvinden som träffar hans lilla nos. När mina föräldrar och jag åker till Öland med husvagnen någon gång i början av åttiotalet har vi fyllt bagaget på vår Volvo 245 nästan ända upp till taket. Högst upp lägger vi en filt. Där har Dotten sedan fri sikt, hela vägen till Öland. Han är en riktig liten familjehund, Dotten.

 

 

Kommentarer

Postat av: Gunilla

Publicerad 2020-06-09 13:44:32

Åh lilla Dot ♥️♥️♥️! Det finns mycket att berätta om den lille familjemedlemmen!
När han jagade tanter på gatan som sa, schas otäcka hund 😏... liten och söt men bestämd! Han blev väldigt saknad 💞💞💞

Svar: Tomma tunnor bullrar mest😊 Kan man inte se farlig ut, så får man i alla fall låta mycket. Fast jag minns mer hur han viftade med både svansen och rumpan när det ringde på dörren. Hade han riktig tur var det mormor och morfar som kom❤️
Stefan Hagman

Postat av: Anneli

Publicerad 2020-06-09 15:40:51

Tack vare att vi hade varsin papillon, blev jag och Gunilla vänner 💗 Dot och Trick 💗 Sötaste hundarna 💗

Svar: Och visst var de duktiga på att kissa er på benet, om jag inte missminner mig😅
Stefan Hagman

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Stefan Hagman

Jag är en gift 52-årig tvåbarnsfar, lärare och fritidspolitiker som har drabbats av ALS. I min blogg kan du följa min kamp mot sjukdomen, men även läsa några anekdoter från livet samt reflektioner om vad som händer i samhället.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela