Tisdag 9 juni 2020
När jag är barn har min familj en hund som heter Dot. Han är en papillon med vit kropp och brun teckning på huvudet. På hjässan har han en liten prick, eller punkt, varav han får det engelskklingande namnet Dot. På senare år har vårt kommando när vi ropar på honom blivit lite mer dubbeltydigt än det var på sjuttiotalet. ”Dot kom.” Fast för det mesta använder vi bestämd form av hans namn och kallar honom för Dotten. Idag skulle han ha fyllt femtio år. Fast han blev på dagen 13 år och nio månader och passade på att gå bort när jag var på skolresa i Sälen i nian. Vi begraver honom på min sextonårsdag, vilket är känslomässigt dubbelt.
Eftersom jag bara är två år när han flyttar hem till oss, blir jag aldrig hans favorithusse. Den som Dotten tyder sig allra mest till är snarare min äldsta syster, som han följer med överallt. En av hans absoluta favoritsysselsättningar är att åka cykelkorg. Då bäddar vi med en filt i korgen, hänger den på styret och trampar iväg. Då ligger han där och njuter av vinddraget och alla dofter som kommer emot honom. Min syster tar sedan detta till nästa nivå och hänger cykelkorgen på sin brandgula Crescent Compact. Vid ett tillfälle åker de hela vägen från Nödinge till Mölnlycke för att hälsa på vår mormor och morfar i deras sommarstuga. Och Dotten ligger och njuter hela vägen, som måste vara närmare fyra mil på småvägarna mot stugan.
Bilåkning är också något han älskar. I synnerhet om vi har framrutan nervevad så att han kan stå med baktassarna på baksätet och framtassarna på passagerarsätets ryggstöd och sniffa i sig fartvinden som träffar hans lilla nos. När mina föräldrar och jag åker till Öland med husvagnen någon gång i början av åttiotalet har vi fyllt bagaget på vår Volvo 245 nästan ända upp till taket. Högst upp lägger vi en filt. Där har Dotten sedan fri sikt, hela vägen till Öland. Han är en riktig liten familjehund, Dotten.
