ALS - livet och politiken

En blogg om att leva med ALS - men också om livet, samhället och vår omvärld

Onsdag 24 juni 2020

Publicerad 2020-06-24 10:07:38 i personligt,

Så är det ett halvår kvar till julafton, men låt oss hålla oss kvar i sommarsverige i stället. Mörker har sin tid och ljus har sin. När jag är sexton år och har motorcykel, åker jag och en kompis på semester. Han är några år äldre än jag och har en större hoj, så den stackaren får ligga och krypköra i lättviktstakt under hela resan. I vilket fall som helst packar vi ner lite kläder, ett tält och ett spritkök och ger oss iväg. Vi har inget specifikt resmål, utan resan är målet. Av den anledningen är det lite märkligt att vi väljer att dra iväg på E20 över Skaraslätten. Roligare vägar att köra motorcykel på finns sannerligen. Den första natten slår vi läger i en skogsglänta någonstans i trakterna runt Vara. Och det går väl bra så länge det är ljust, men när natten kommer och vi ligger i tältet för att sova hör vi plötsligt ljudet av ett djur som går och nosar runt tältduken. Och inne i tältet sitter två skitskraja ungdomar och håller andan, blick stilla. Det är som hämtat ur en scen från Jurassic Park, förutom att vi inte blir uppätna. Till slut somnar vi av ren skräck och så fort vi vaknar morgonen därpå, packar vi snabbt ihop vår utrustning och lämnar skräckområdet i skogarna kring Vara för den trygga miljön på europaväg 20. Egentligen gör vi inte så mycket mer än att köra motorcykel, fika och sova på den där trenättersresan. Jag minns att vi stannar tio minuter på en grusplätt bredvid Örebro station och bestämmer oss för att den staden inte verkar så rolig. I stället slår vi läger i metropolen Strängnäs ett antal mil bort. Den här gången tar vi in på en camping för att slippa livsfarliga djur. Så ställer vi våra stövlar utanför tältet, kryper in och sover lugnt den andra natten.

 

På morgonen vaknar vi av en insjö i tältet. Det har regnat hela natten, varpå vi döper om staden till Regnnäs, häller vattnet ur stövlarna och åker i hällande regn till Södertälje, där vi söker skydd i ett parkeringshus en stund. Till slut hamnar vi i Stockholm. Utan karta snirklar vi oss fram genom stan tills vi når fram till Kaknästornet där vi sitter en god stund och funderar över hur vi ska hantera den kommande natten. Såväl tält som övrig packning är dyngsura. Och vår reskassa är inte stor, men vi bestämmer oss ändå för att försöka hitta ett hotell att sova i. Efter att ha blivit nekade tillträde till två hotell, blir vi till slut välkomnade in på ett motell i Stockholms utkant.

 

Hotellet har pool i källaren. Vi checkar in och bestämmer oss för att ta ett litet dopp i poolen. Glada i hågen tar vi handdukar och badbyxor med oss, åker ner till källarplanet, hittar dörren märkt ”pool”, öppnar densamma och kommer direkt in i poolrummet. Men var byter man om? Världsvana som vi är förstår vi att man naturligtvis byter om på rummet, varpå vi åker upp igen och byter om till badkläder. I hissen ner får vi sällskap av herrar i kostym, så vi känner oss som något udda fåglar. Men vi är ju badsugna. Väl nere på källarplan igen hittar vi omklädningsrummet, varpå vi åker upp till rummet igen. Tar på oss våra vanliga kläder, greppar handduk och badbyxor och åker ner och byter om. Sedan förlustar vi oss i badet och får sedan sova torrt och fint hela natten. Dagen därpå bestämmer vi oss för att sträckköra hem. Det är inte jättekul att sitta på en liten lättviktsmotorcykel i elvatusen varv i åtta timmar. Särskilt inte som regnskurarna kommer och går hela vägen hem längs E4:an och riksväg 40. Dock gör vi ett litet stopp vid Rökstenen, vilket blir resans historiska inslag. Men semester fick vi och hem kom vi. Något blötare än när vi åkte, men också något mer världsvana. Så kunde det gå till under sommaren 1984.

Kommentarer

Postat av: Gunilla

Publicerad 2020-06-24 11:23:15

Härliga minnen så här i efterhand :D!
Jag gjorde en tur med fyra tjejer i elvaårsåldern samt fyra hästar med övernattning vid en sjö när jag var i 20-årsåldern. Tanken var två nätter i tält i skogen och träd för hästarna, vilket åska och regn satte stopp för... Men det är en helt annan historia! Ett oförglömligt minne i vilket fall som helst! Ha en fin dag, kram <3 <3 <3

Postat av: Gunvor Solander

Publicerad 2020-06-24 20:58:29

Så underbar berättelse Du förstår att jag känner igen mej🤗🏍 Men när man åker mc är det resan/vägen/vädret som blir det man oftast kommer ihåg mest utav Vi hade en regnig tur nere i Tyskland en gång för evigheter sedan Vi körde och körde hittade till slut ett hotell där vi skulle lyxa till oss och ta in på Damen i rec. tittade på våra pass med rynkig näsa och klagade över våra efternamn De var inte samma, vi var inte gifta, det hjälpte inte att vi var skrivna på samma adress !! Till slut fick vi ändå ett rum som hon visade oss Då kunde jag inte hålla mej utan kände jag måste ge igen 👿på något sätt Så jag sa att jag inte tyckte rummet var okey Du kan tänka jag var i onåd när vi forts längs den regniga autobahn Men ett minne blev det 🥰

Svar: Hi, hi! Då kan jag tänka mig att stämningen inte var på topp😊
Stefan Hagman

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Stefan Hagman

Jag är en gift 52-årig tvåbarnsfar, lärare och fritidspolitiker som har drabbats av ALS. I min blogg kan du följa min kamp mot sjukdomen, men även läsa några anekdoter från livet samt reflektioner om vad som händer i samhället.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela