Lördag 13 juni 2020
Så brister hela tillvaron! Denna fantastiska varma junilördag faller jag ner i en av de djupaste dödsångestgropar jag har besökt under de fem månader som har gått sedan diagnosen. Mitt i tuggan under lunchen blir jag så otröstligt ledsen, från botten av mitt innersta väsen. Vid tre tillfällen springer jag upp från bordet för att ställa mig i badrummet och skrika. Dessemellan försöker jag att avsluta min lunch, men att tugga, svälja och gråta samtidigt är fullständigt omöjligt. Inte minst med tanke på att gråten triggar rädslan över att inte kunna andas. Ångesten späs på och attackerna fortsätter i närmare en timma. Känslan jag får är att det är en separationsångest från själva livet. Eftersom jag i normala fall känner en sådan enorm livsglädje, blir dödskampen så enorm. Det är som att själva livet rinner ur mig för att försätta mig i ett läge där jag är beredd att möta döden. Men jag vill verkligen inte släppa taget om livet och känner att min dödskamp kommer att bli lång, utdragen och fruktansvärd. Så denna lördag gråter jag tarmarna ur mig och skriker högt. Det är inte så roligt för övriga familjen heller att lyssna på mitt brölande, men som tur är kan jag spruta in lite lugnande i peggen och tvinga ångesten att plana ut. Ni ska bara veta hur en ALS-diagnos kan öka åtgången på hushållspapper! Men förhoppningsvis är detta piken på den nedstämdhet jag har känt under de senaste veckorna. För jag är helt säker på att det är av största nödvändighet att skrika ur sig ångesten med jämna mellanrum och därmed kunna hitta vägen framåt igen. Så när detta nu är avklarat för idag, ser jag fram emot en betydligt lugnare lördagskväll. För hur det än är, så lever jag fortfarande och är relativt funktionell. Och det är ju faktiskt inte så dumt!
