Onsdag 22 juli 2020
För drygt trettio år sedan satt jag och en av mina vänner, Jerker, och funderade på vad vi skulle hitta på under semestern. Vi var tjugotvå år och alldeles fria. Således köpte vi en biljett till båten mellan Göteborg och Fredrikshamn, slängde in lite kläder, ett tält och sovsäckar och påbörjade en planlös resa i ut i Europa med Jerkers svarta Ford Sierra. Eftersom vi inte hade något givet mål styrde vi helt enkelt söderut och hamnade den första natten i en liten nordtysk stad där vi tog in på ett litet hotell. Som de flesta andra svenskar på resa i Europa svischade Tyskland bara förbi som ett land man passerar på vägen mot målet. En och annan trafikstockning på Autobahn fick vi uppleva innan vi den andra natten parkerade bilen i norra Frankrike, tog in på ett hotell och kände oss lite nöjda över att vara unga och fria människor på semester. Plötsligt ringer telefonen på vårt hotellrum. Det är någonting om bilen, så Jerker knallar ner till receptionen och möts av en civilklädd polis med en stor pickadoll i hölstret. Det visar sig att några illgärningsmän har knackat in ena bakrutan och stulit en stereo som vi oförsiktigt nog hade lämnat synlig i bilen. Dagen efter åker vi till polisstationen och gör en formell anmälan i någon form av språkmix mellan engelska, franska och pantomim. Men vi löser uppgiften och lyckad dessutom hitta en verkstad med välvillig personal, som visserligen inte kan byta rutan eftersom tvådörrars Ford Sierror tydligen var ovanliga i Frankrike, men de hjälper oss åtminstone att plasta in rutan. Det fladdrar och dånar något hemskt när vi kör och för att plasten inte ska blåsa in måste vi rigga upp varningstriangeln som stöd för plasten. Sedan fick vi ropa till varandra resten av resan.
Hur som helst hamnar vi till slut i Paris och lyckas snurra in oss i den välorganiserade cirkulationsplatsen vid Triumfbågen. Alla körde i varsin riktning. Jerker styrde och jag försökte agera kartläsare. Plötsligt dyker det upp en gubbe på en vespa alldeles utanför min ruta, varpå jag får ett skrattanfall. Hur många varv vi snurrade runt där innan vi så småningom kom fram till campingen i Boulogneskogen har jag ingen aning om. Hur som helst fick vi ett par dagars lugn och ro från bilåkandet och hade möjlighet att turista runt i Paris ett par dagar. Jag minns att det var så hårt underlag på campingen att vi valde att sova i bilen och lägga in packningen i tältet. Bilen var precis så pass mycket för kort att vi var tvungna att ligga med böjda ben och sova. När vi hade inspekterat Eiffeltornet och Versailles rullade vi iväg söderut med siktet inställt på medelhavskusten.
På vägen ner färdades vi på slingrande bergsvägar. Efter några timmar föreslår Jerker att vi skulle stanna bilen vid en parkeringsficka och sova lite, men jag tyckte att det var så läskiga områden, varpå jag övertog ratten och lät Jerker sova. Tyvärr var jag lika trött, så efter tjugo mils körning somnade jag vid ratten. Lyckligtvis vaknade jag av att jag somnade, men snabbt svängde jag av vägen på närmsta lämpliga parkeringsficka och slöt ögonen och sov ett par timmar. Jag skämdes för det där, så jag berättade ingenting för Jerker om att jag hade somnat. Men på en fest tjugo år senare avslöjade jag min hemlighet. Då visade det sig att även han hade somnat och att det var därför han stannade bilen första gången. Men trots två sömniga förare kom vi så småningom ner till en liten ort som heter Canet Plage där vi tog in på ett hotell som drevs av en språkkunnig man. Han talade franska, engelska, tyska och svenska, vilket var väldigt praktiskt. Genom honom försökte vi få löst vårt bekymmer med den krossade bakrutan, vilket tyvärr inte lät sig göras eftersom det inte fanns några lämpliga rutor att tillgå i södra Frankrike heller.
Men med Canet-Plage som bas tog vi en dagstur till Andorra, en fyratimmarsfärd på vindlande serpentinvägar där man fick tuta i kurvorna för att tala om att man kommer. Och Andorra upplevde jag mest som en skum affärsgata. Stämningen var mättad och ogästvänlig. Varför vet jag inte, men så upplevde jag det i alla fall.
Plötsligt började vår semesterkassa att sina. Vi må ha varit unga, friska och fria. Men rika var vi inte, så vi insåg att vi i princip bara hade pengar till bensin och lite mat kvar. Därför påbörjade vi hemresan mot Fredrikshamn med en 125-milatur med ett stoppställe den första dagen. Sedan sov vi på en rastplats innan vi dagen därpå sträckkörde ytterligare 80 mil till Fredrikshamn. Väl framme fick vi ställa oss i kön för obokade passagerare, men lyckades komma på som sista, eller möjligen näst sista, bil innan portarna stängdes och färjan la ut. Det var en härlig resa!
