Fredag 31 augusti 2020
För första gången är jag ute i rullstol bland folk och det är en mycket märklig känsla på flera sätt. Det första som slår mig är grodperspektivet och funderingar över vad andra människor som ser mig tänker. Genast tänker jag på en gammal film där Jonas
Karlsson gör rollen som CP-skadad kille och hur han ibland beter sig som om han vore mindre vetande eftersom han ändå blir bemött så. Nu har jag inte blivit illa bemött idag, men nog hamnar man i underläge.
En annan reflektion är att min kärlek till kullerstensgator har fått ett nytt perspektiv. Jag fullständigt älskar gamla stadsmiljöer, men aldrig har jag tänkt på hur vibrerande färden blir för den som tar sig fram medelst hjul. Det enda jag har förstått
tidigare är framkomlighetshinder i form av kantstenar och trösklar, vilket jag inte har upplevt som några problem hittills, kanske främst på grund av att jag blir körd i rullstolen.
Igår kom vi fram till en camping och skulle rigga med stödben, elanslutning och förtält. Helene får förstås dra det tyngsta lasset, men jag stultar runt och försöker hjälpa till bäst jag kan. Men jag tar mina små snedsteg och hänger med mitt huvud som
brukligt är. Plötsligt blir jag medveten om att paret på andra sidan gången betraktar mig med misstänksam blick. Mannen i paret har ett stort vitt skägg med hårband i. De ser vad de tror är en påtagligt påstruken man mitt på blanka dagen. Och
att samla ihop kommunikationsutrustningen för att gå över och förklara sakernas tillstånd blir inte av. Så nu funderar jag över att rulla över i rullstolen, utstötandes ohörbara ljud och dra gubben i skägget. Vem vet, jag kanske kommer undan med det😬
