ALS - livet och politiken

En blogg om att leva med ALS - men också om livet, samhället och vår omvärld

Torsdag 30 januari 2020

Publicerad 2020-01-30 09:35:43 i personligt,

Är det någon som minns de där korta sekunderna av fullständig euforisk lycka som kunde komma över en som ett blixtnedslag i ungdomen? Det var lyckan över att leva och vara ung, som liksom brusade upp som ett mikrorus i kroppen. Helt plötsligt älskade man hela världen och livet kändes så totalt fulländat. Synd att de där ögonblicken var så himla korta! För inte är jag väl ensam om att ha känt så? Hoppas jag, för det var riktigt trevliga ögonblick. Tyvärr avtog de med åren och övergick i någon form av mer jämn och utslätad lycka. Vilket också har varit underbart, förstås!

En annan upplevelse över glädjen att vara ung brukade komma till mig när jag som brevbärare i 23-årsåldern brukade dela ut post på ett servicehus. Stämningen var dyster, gamla möbler i moderna rum, doften av ålderdom och kålsoppa! Jag prisade livet varje gång jag fick gå ut och fortsätta min brevbärarrunda i solljuset utanför. Nåja, det kunde allt regna och snöa ganska rejält även på 90-talet. Men en viss romantisering av sin postala historia kan man väl unna sig?

Plötsligt ramlar ett gammalt minne från just detta servicehus över mig. En smått surrealistisk händelse, mitt under brevbärarrundan. Håll i er, för nu är det dags för en gammal anekdot.

När man delade ut post i flervåningshus med hiss, åkte man alltid högst upp i huset och sprang nerför trapporna. (Och ja, jag vet att det hade varit bättre för knäna att göra tvärt om. Men det är för sent att skälla på mig för det nu.) Hur som helst. Jag tog hissen upp, höll postbunten på min vänstra arm, plockade posten med höger hand och sprang så fort jag kunde ner för trapporna. Man ville ju alltid komma tillbaka till postkontoret före sina kollegor. Det var prestige! Helt plötsligt blir jag varse en liten gubbe som ligger, till synes livlös, i trappuppgången. Jag lägger ifrån mig posthögen och går fram och försöker prata med honom. Han visade livstecken och jag förstod att han behövde hjälp att komma på fötter. Så jag ställer mig över gubben, böjer mig ner och greppar tag med mina armar under hans armhålor och lyckas resa upp honom. Då märker jag att hans ena sko har hamnat snett på foten, varpå han inte kunde stödja på den. Och jag hade ju fullt sjå med att hålla gubben upprätt, så inte kunde jag rätta till skon inte. Således står jag där i en trappuppgång en förmiddag med en okänd liten gubbe i armarna, mitt under brevbärarrundan, och funderar över hur jag skulle trassla mig ur det här.

Plötsligt öppnas hissdörren och en kvinna stiger ur. Sannolikt en granne till gubben i mina armar. Vi hjälps åt att få honom på fötter, hittar dörrnyckeln i hans ficka och leder in honom i köket i hans lägenhet. Väl där vänder vi honom rätt och får ner honom på en köksstol. Dock ville det sig inte bättre än att köksbordet saknade ett ben och när gubben dunsar ner på stolen lyckas han slå till köksbordet, som får slagsida och välter mot stolen där han sitter. På bordet står en oöppnad burköl som börjar rulla iväg mot bordskanten, når fram och faller ner på golvet och träffar en liten vass sten. När ölen börjar spruta över köket, tycker jag att det är dags att börja tänka på min posthög. Jag lämnar kaoset och smiter tillbaka till min brevbärarrunda, kraftigt försenad och med en subtil doft av avslagen Pripps på uniformen. Så spännande kunde det vara att dela ut post i ett till synes lugnt och städat servicehus!

 

Idag känner jag däremot en sorg över att jag inte kommer att bli gammal själv. Inte för att jag eftertraktar att bli liggande i trappuppgångar och ha ölfontäner i köket, men att få bli en gammal skinntorr gubbe hade varit en ynnest. Jag vill inte vissna bort redan nu! För i nuvarande situation faller alla planer, som jag på något sätt hade tagit för givna. Att bli pensionär, till exempel. Jag fyller 52 i år och hade börjat bekanta mig med tanken på att jobba tills jag blev 70. Det kändes som lång tid, men nu hade jag nästan varit beredd att jobba gratis om jag bara hade fått bli 70. I många år har jag enträget pensionssparat. Jag har slutat med det nu! Mina far- och morföräldrar blev mellan 85 och 88 år. Därför har jag alltid tänkt att jag var lyckligt lottad med bra gener. Jag var helt övertygad om att jag skulle sluta mina dagar i en hjärtinfarkt, vilket jag i och för sig fortfarande kan göra, men jag lär inte bli 88 som min farfar. Inte 58 heller…

Ytterligare en påminnelse om min nuvarande situation ramlade in på mobilen igår. En påminnelse om tiden till dietisten i ALS-teamet på fredag. Visserligen kan jag fortfarande äta och dricka, men de lättflytande vätskorna är jobbiga. Nu sitter jag exempelvis och släcker törsten med segt vatten, det vill säga vatten med förtjockningsmedel. Äckligt, men kroppen måste ju ha vätska! Och av den anledningen börjar det närma sig tidpunkten för insättande av en peg i magen. En reservingång för vätska och flytande näring, helt enkelt, vilket visserligen kommer att underlätta vardagen då jag enkelt kan få i mig vätska. Mat kommer jag att äta som vanligt så länge det går. Men sjukdomen blir plötsligt så konkret! En konkret förberedelse för den dag då jag inte längre kommer att kunna äta själv. Och det är så tungt och svårt! Bit för bit trycks jag in i fållan som leder mot avgrunden. Och det är som en backventil. Ingen väg tillbaka…

Men jag lever idag! Och jag lever förhoppningsvis även på måndag, för då börjar jag jobba igen. Nu kan jag inte gå hemma och bara tänka på ALS och gamla minnen längre. Så länge mina händer kan skriva, vill jag jobba. Den dagen kommer, när mina händer slocknar. Men den dagen är inte idag, och inte heller i morgon! Nu ska jag försöka få i mig lite kaffe!



Kommentarer

Postat av: Gunilla Hagman

Publicerad 2020-01-30 09:46:23

Många många tankar och minnen! Tack för att du delar med dig!!
Kramar syster <3 <3 <3

Postat av: Sirpa

Publicerad 2020-01-30 10:23:18

Så 'roliga minnen'.Ungdomen.Kämpa på !

Postat av: Monica Ahrnberg

Publicerad 2020-01-30 10:24:21

❤️❤️ kramar syster nr 2

Postat av: Marjo Koivumaa

Publicerad 2020-02-01 15:39:39

Tack för att du delar med dig! 💕 Du skriver fantastiskt bra!

Svar: Tack, bästa Marjo❤️
Stefan Hagman

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Stefan Hagman

Jag är en gift 52-årig tvåbarnsfar, lärare och fritidspolitiker som har drabbats av ALS. I min blogg kan du följa min kamp mot sjukdomen, men även läsa några anekdoter från livet samt reflektioner om vad som händer i samhället.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela