ALS - livet och politiken

En blogg om att leva med ALS - men också om livet, samhället och vår omvärld

Söndag 19 januari 2020

Publicerad 2020-01-19 18:21:01 i Allmänt,

Idag kom en sällsynt gäst på besök. Solen. Och faktum är att det har varit ganska soligt även i mitt inre idag. Gårdagen bjöd på mycket socialt umgänge med goda vänner, vilket alltid ger positiv energi. Det är väl egentligen det som är meningen med livet, om man tänker efter. Vänner, prat och skratt. Nu pratar jag visserligen tämligen lökigt, men igår provade jag mitt nyinköpta, trådlösa tangentbord. När jag fastnade på något viktigt ord, kunde jag låta fingrarna göra jobbet. Visserligen kändes det lite märkligt, men nu gäller det att använda det som användas kan. Och roligt hade vi!

 

Även denna dag har vi vigt åt goda vänner. Av någon outgrundlig anledning blir det lätt att man träffar sina goda vänner med allt längre intervall. Nu har ju såväl vi, som många av våra vänner, barn i tonåren, så de senaste åren har varit ganska fulltecknade av diverse aktiviteter. Eller om detta resonemang bara är en bortförklaring för lathet? Oavsett vilket, är det så underbart att känna hur nära vi fortfarande står våra vänner. När vi träffas är det som att tiden har stått stilla och samtalet fortsätter med samma värme och närhet som sist. Sedan underlättar det väl att vi har så förbaskat roliga vänner, förstås. Det är så underbart när man kan tala om viktiga ämnen som verkligen berör, men samtidigt se det komiska i tillvaron. Humor är också en av livets byggstenar, tänker jag!

När jag ändå är inne på ämnet vänner, vill jag gärna förmedla mina känslor till all kärlek som har nått mig via Facebook, SMS, kommentatorsfältet här på bloggen, via mejl och messenger. Jag har omöjligt kunna ge respons på allt vänligt som har skrivits. Några av er har jag hunnit svara, men jag vill förtydliga att jag har läst alla kommentarer, flera gånger. Och jag är så glad för dem!

Nu kastar vi oss raskt ett halvår tillbaka i tiden och hamnar mitt i semestertiderna.

Juli 2019 – husvagnssemester till Stockholm. Äldsta dottern ville till Mall of Scandinavia. Dessutom finns det ju en hel del annat att göra i huvudstaden, så vi rullade iväg i sakta mak i regnet på riksväg 40 och vidare upp på E4 genom Östergötland. För att dela upp resan stannade vi till i Linköping och campade en natt. När vi svängde in på campingen signalerade bilen för lampfel på husvagnens blinkers. Efter att ha gått igenom alla baklampor och blinkers flera gånger utan att hitta felet, insåg jag att jag inte kunde lösa felet själv. Klockan visade sen eftermiddag och dagen efter skulle jag köra bil och husvagn i stockholmstrafiken. Det ville jag helst inte göra utan fungerande blinkers. Så det var bara att snabbt försöka få tag på en verkstad, innan alla hade stängt. Och det lyckades vi med till slut. Vad som däremot inte lyckades var min förmåga att prata i telefon med verkstaden. Det hindrade dock inte lösningen av vårt problem, eftersom min fru har fungerande röst. Men för min del blev det ytterligare ett hinder i vardagen. Vad var det för fel på min röst? Min fru noterade dessutom att jag var så tyst när vi körde på semestern. Jag som alltid håller på att berätta och prata om ditt och datt satt nu tyst vid ratten, mil efter mil.

En annan märklig upplevelse hade jag när vi hälsade på min kusin på hemvägen. På morgonen plockade han fram frukosten, medan jag gick runt och småpratade om allt möjligt i vanlig ordning. Men helt plötsligt kände jag att jag sluddrade redan på morgonen. Först tänkte jag att jag bara var lite nyvaken och ouppvärmd. Men så var det ju inte…

I slutet av semestern kom mina svärföräldrar hit på en liten kräftskiva på altanen. Vi åt och drack lite vitt vin, men på min röst lät det sannolikt som att jag hade dragit i mig en hel bag-in-box. Släpigt, sluddrigt och långsamt. Jag tror att mina svärföräldrar faktiskt trodde att jag hade dragit i mig, om inte en hel bag-in-box, så i varje fall några glas innan de kom. Men det hade jag inte! Det var helt enkelt ytterligare ett tecken på att min ALS fortskred, vilket jag inte visste då. Men bara några dagar senare skulle en avgrund av fasa öppnas i mitt inre, när jag för första gången misstänkte att jag skulle kunnat ha drabbats av ALS.

Kommentarer

Postat av: Monica Ahrnberg

Publicerad 2020-01-19 18:46:28

Du skulle bli författare
Skriv en bok
Syster❤️

Svar: Det kanske är fel läge att satsa på en ny karriär nu🤔 Men en blogg är alltid en blogg😉
Stefan Hagman

Postat av: Dennis

Publicerad 2020-01-19 23:39:01

Så bra du skriver Stefan, jag säger som Monica. Låt detta bli en bok.
Kram

Svar: Tack Dennis❤️
Stefan Hagman

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela