ALS - livet och politiken

En blogg om att leva med ALS - men också om livet, samhället och vår omvärld

Torsdag 6 februari 2020

Publicerad 2020-02-06 12:16:20 i personligt,

Igår var jag på ett möte på kommunhuset igen. Nej, det var faktiskt inget politiskt möte igår, utan ett möte med en projektgrupp som jag har deltagit i sedan slutet av hösten, i egenskap av representant för Komvux. Väldigt förenklat handlar det om att identifiera ungdomar och unga vuxna i ålder 15-24 som inte ägnar sig åt någon sysselsättning såsom arbete, studier etc. Därefter ska vi skapa fungerande verktyg för att få in var och en på rätt spår. Vad är det som inte har fungerat tidigare i livet? Hur kan vi hitta nyckeln till vars och ens motivation och lust? I projektet deltar alla kommunala verksamheter som på olika sätt möter, eller har ansvar för, målgruppen. Därmed kan vi samla alla de resurser som behövs runt varje individ. Tyvärr har många kommunala verksamheter en tendens att hamna i stuprör. Var och en är duktig på sitt område, men samverkan över gränserna, samt kunskap om och förståelse för varandras verksamheter, kan ibland utgöra hinder som drabbar individen. Det ska vi försöka råda bot på, tillsammans med några andra kommuner i göteborgsregionen. 

Med tanke på min i högsta grad bristfälliga verbala förmåga, utgör jag nu skrivstöd i gruppen. Ett uppdrag som passar mig fint, men det är ändå så frustrerande att inte kunna kasta sig in i diskussionerna. Det dyker upp en tanke i huvudet, men så inser jag att det inte är någon idé. Visst, om jag kommer på något fantastiskt klokt, kan jag ju skriva ner det. Men oftast är det små tankar som tillsammans med övriga mötesdeltagares idéer leder fram till någonting. Så mina små tankar parkerar istället i mitt huvud. Låt mig härmed citera en partikamrat; ”ALS är en riktig jefla sketsjuka!”

Idag på jobbet har jag ägnat mig åt att städa och röja. I och med att jag aldrig kommer att undervisa mer, kunde jag röja tämligen urskillningslöst. Exempelvis kunde jag tömma min bokvagn, eller svensklärarrollator som jag brukar kalla den. Den har tjänat mig väl i många år, men stod nu mest i vägen. I mitt skrivbord hittade jag anteckningar från 2004, gamla förtorkade gummiband, en diskett, två stenar och massor av uttorkade whiteboardpennor. Så en röjning var på sin plats oavsett orsak, men lite vemodigt är det allt. Det blir lite som att döstäda, så humöret och känslan efteråt var väl inget vidare. Som tur är hade jag slängt ner en chokladkaka i väskan, så jag kunde tröstäta en bit. Och skölja ner med förtjockat vatten. Mums!

Långt ner i en låda hittar jag däremot en teckning. Det är en teckning av Karin Boye, som en av mina gamla elever ritade i hörnet av ett prov för många år sedan, men som jag har sparat. Jag minns inte vem eleven är, men är fortfarande helt imponerad av människor som har kunskaper. Tänk att kunna skissa upp ett porträtt på några minuter, när man sitter i klassrummet och gör ett prov! Jag kan inte bedöma den konstnärliga kvaliteten, men i mina ögon är det en fantastisk tecknare. Därför får hennes teckning idag pryda bloggen! Kunskap är fantastiskt!

 

Idag hade jag tänkt att ägna en stor del av texten åt att hylla en grupp som sällan blir hyllade, nämligen Sveriges förtroendevalda kommunpolitiker. Men det får bli en kortversion.

Jag oroar mig över tillväxten och över demokratins utveckling. Om jag inte missminner mig, har 0,7 procent av svenskarna ett förtroendeuppdrag. Det är ett bekymmer! Vi måste vara många som hjälps åt att ta ansvar och vi måste hålla en god ton i debatten. Inte minst på sociala medier kan förtroendevalda mötas med helt vansinniga påhopp. Och ofta från människor som inte vågar ta ansvar själva. Och som likt kobror hugger mot allt och alla, utan att ha tillräckliga insikter i frågan för att kunna göra ett ordentligt övervägande. Ibland blir naturligtvis besluten inte vad man hade avsett. Orsakerna till det kan vara många. Men om man har lagt ner ett enormt arbete på att få fram så omfattande beslutsunderlag som möjligt, diskuterat, analyserat och efter moget övervägande kommit fram till ett beslut, så bör man ändå mötas av respekt i debatten. Även om det ibland blir fel! Även om man har en avvikande ideologisk åsikt! Och många debattörer har god ton! Men alla oreflekterade inlägg som far omkring på sociala medier är förbannat tråkiga. Oftast är det ingen idé att bry sig om det. Men det är inte alltid man kan värja sig heller, vilket är tråkigt. Jag vet inte hur många gånger jag rent känslomässigt har haft lust att lägga följande kommentar i flödet;

”Men engagera dig själv då för h-e. Du som är så säker på vad som är rätt och fel! Vad väntar du på? Sök upp valfritt parti, lägg ner tusentals gratistimmar på kvällar och helger och var med och ta ansvar. Du är också en del av den här kommunen…”

Typ! Men så kan man ju inte skriva! Det vore ju helt orimligt, eftersom det inte skulle leda någonvart överhuvudtaget. Så jag skulle aldrig göra det! Men nog f-n kan jag känna för det, ibland!

Se där, ja! Då fick jag utlopp för en gammal frustration som låg och skräpade i mitt inre;-) Nu släpper jag detta och dyker istället ner i väskan och fiskar upp en chokladbit till. Det är ingen höjdardag idag heller. Höger tumme håller på och bråkar, vilket oroar mig. Men om jag nu ändå ska ha ALS med en bråkande tumme, så är det i varje fall bättre att ha det med choklad än utan choklad!

Kommentarer

Postat av: Hjördis christiansson

Publicerad 2020-02-06 15:31:47

Åh Stefan! En sån hjälte du är.Jag följer med stort intresse din blogg varje dag. Det är lite av "dagens höjdpunkt" om man nu kan säga så i detta fallet. Du skriver med sådan inlevelse och jag har full respekt för den j...a sjukdom du drabbats av. Man hoppas verkligen att någon hittar botemedel även för denna sjukdom.

Svar: Tack Hjördis! Det gläder mig att du läser bloggen. Du får gärna kalla den dagens höjdpunkt:-)Någon gång kommer koderna säkerligen att knäckas. Om det hinner fram i tid för min del är tveksamt, men man ska aldrig säga aldrig! Det finns ett flertal studier som är inne i en slutfas, men tiden det tar att analysera och få behandlingar godkända bromsar upp möjligheten för oss som redan är drabbade! Men, vi håller tummarna och kämpar på! Hälsa Gösta!
Stefan Hagman

Postat av: Sonja

Publicerad 2020-02-06 16:06:58

Så många gånger jag själv tänkt just det du skriver om politiskt engagemang.
Så jag säger bara: Hear Hear ... och mer choklad till folket!

Svar: Ja, du står ju också nära politiken och vet vad det handlar om...
Stefan Hagman

Postat av: Britt-Marie Hagman

Publicerad 2020-02-06 17:55:32

Helst skulle jag inte vilja att den här bloggen fanns eller att den i vilket fall som helst inte skulle handla om ALS utan något helt annat!! Det är så sorgligt Stefan, men jag gillar ändå att få ta del av det du skriver! Ordens mästare- det är du!!!

Svar: Tack för det Britt-Marie! Nog hade jag hellre haft möjlighet att blogga om något roligare, men i den här situationen är det ändå härligt att få ur sig sina tankar. Och alla fina kommentarer värmer gott i hjärtat! Tack!
Stefan Hagman

Postat av: Jim Zetterman

Publicerad 2020-02-06 20:00:14

Känner igen mig i politikerfrustrationen. Samtidigt tänker jag att "så kan man visst skriva". Ibland tror jag att man måste bekämpa eld med eld. Det värsta som kan hända är att de faktiskt engagerar sig politiskt 😀

Jag är fett stolt över att vara citerad i din fantastiska text 😊

Svar: Jo, du! Skriver man så klokt och vist måste man kalkylera med att bli citerad:-)
Stefan Hagman

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Stefan Hagman

Jag är tvåbarnsfar, lärare och fritidspolitiker som har drabbats av ALS. I min blogg kan du följa min kamp mot sjukdomen, men även läsa några anekdoter från livet samt reflektioner om vad som händer i samhället.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela