Tisdag 18 februari 2020
Siffror har jag alltid haft lätt för att komma ihåg. Datum och årtal, exempelvis. Idag för exakt femton år sedan köpte vi en fyra år gammal Volvo V70. Vår äldsta dotter låg nämligen i magen och vi behövde en kombi. Bilen var någon typ av grågrön metallic, men det stod grön i handlingarna, så vi får väl kalla den grönmetallic då. Rätt ska vara rätt! Jag minns hur tydligt som helst när jag satte mig bakom ratten och begav mig ut på de februarimoddiga göteborgsvägarna för att åka hem med den nya fina bilen. Nu var vi på väg att bli en barnfamilj. Det var stort! Det är stort! Fortfarande! Fast bilen har vi sålt för länge sedan. Det var förresten den bilen vi åkte i när vi dundrade ner till myrcampingen i Åhus, vilket jag skrev om i förrgår. Det var en trevlig bil. Och en härlig tid, full av framtidsplaner och längtan efter att bli föräldrar.
Det är väl tur att jag inte visste då, hur livet skulle te sig idag. För det som är det allra, allra svåraste med min sjukdom är att jag är inte färdig med min uppgift som förälder ännu! Mina barn blir 12 och 15 i år. De hade behövt ha sin pappa i några år till. Istället får de bevittna hur deras pappa är ledsen, nedstämd och långsamt på väg att tyna bort. Det ska inga barn behöva uppleva! Redan nu är det svårt, eftersom jag inte kan prata ordentligt. Jag är lärare i svenska, men har arbetat som speciallärare på gymnasiet tidigare. Det innebär att jag hade kunnat hjälpa mina barn med ganska många ämnen. Och inte bara det! Ibland vill jag prata med mina barn om livet också. Prata om vad som är viktigt och oviktigt. Förklara hur man gör för att älska sig själv, hur man förhåller sig till alla olika människor man möter och att det inte är farligt att göra fel ibland. Berätta anekdoter från min egen ungdom, både roliga och oroliga! Allt det, kan jag inte göra längre! Allt detta förvägras mig på grund av detta förbannade nervsönderfall. Och det är när tankarna på barnen dyker upp som jag blir ohejdat ledsen. Mina barn! Mina älskade barn!
Gårdagen var totalt svart! Det förstod ni som läste texten igår. Jag kan meddela att dagen fick en passande avslutning på temat då jag fastnade just i tankarna på mina barn och allt jag inte kommer att kunna ge dem. Satan, vad jag grät i går kväll!
Men nu är det tisdag morgon. Det är tyst och grått. Men inte tusan far någon snö över älvens is, av den enkla anledningen att det inte är fyra grader kallt, utan fem grader varmt ute. Således existerar varken is eller snö här idag. Jag har bara regn hos mig!
Med tanke på den bedrövliga gårdagen, återstår att se om denna dag blir bättre. Om det kan bli något tisdagskul, helt enkelt! Är det någon som minns barnprogrammet Tisdagskul med Manne, förresten? I alla år har stackars Staffan Westerberg blivit anklagad för att ha traumatiserat en hel generation med sina dockor som gick vilse i pannkakan. Men tusan vet om inte tisdagskul med Manne var värre? Än i dag kan jag känna känslan av den brustna förväntan som bröt ut när klockan äntligen var halv fem och barnprogrammen på TV1 skulle börja och jag blev medveten om vilken veckodag det var. Tisdag! Nej! Inte Manne… Ansatsen var naturligtvis fin att även döva barn kunde följa med i programmet. Men någon underhållning att tala om, var det inte. Hur tänkte man egentligen på redaktionen? ”Vi tar en fullvuxen karl, spökar ut honom i röd näsa och clowndräkt och låter honom löpa amok i en studio full med rekvisita. Det kommer kidsen att gilla!” Jo, tjena!
För att inte tala om kinesiska pappersdockor som rörde sig i siluettformationer över rutan, eller tjeckiska lerdockor… Hualigen! När mina barn var små hade de flesta barnprogram kvaliteter som gjorde att till och med jag som vuxen ville titta. Wild kids exempelvis. Det fanns ett annat kul program, som jag har glömt namnet på, som gick ut på att barn utsatte sin familj för lite bus och filmade med dold kamera. Det var skitkul! Men för all del, Trazan och Banarne var ju bra på sin tid. Särskilt om de visade Bamse på Filmtajm! Och på söndagar gick Dr Snuggles! För att inte tala om den franska tecknade serien som förklarade jordens och mänsklighetens historia; Det var en gång! Jovisst, det fanns mycket bra att titta på även på 70-talet. Men något tisdagskul var det då inte!
Förresten lär det inte bli något tisdagskul på teven idag ändå, eftersom Telia och IP-only ännu inte har lyckats skjuta in några tevesignaler i fibern till vårt hus. Men det finns ju andra värden i livet! En liten promenad, kanske?
