Måndag 3 februari 2020
Åter en dag på jobbet efter flera veckor hemma. Skönt? Ja, absolut! Som vanligt? Nej, definitivt inte. Jag har ju så mycket att prata om, men det går ju inte! Igår kväll drabbades jag åter av ett luftstopp i halsen. Det var en liten droppe med förlupet bubbelvatten som fick stämbanden att låsa sig. Paniken var ett faktum, igen. Visserligen släppte det ganska fort igår, men det är så ohyggligt obehagligt att inte få luft. Och dagarna efteråt blir det alltid mycket jobbigare att svälja. Det sätter sig i skallen och blir såväl en fysisk som mental spärr!
Med gårdagskvällens upplevelse i färskt minne, körde jag så motorvägen till jobbet i morse. Halvvägs till jobbet, cirka tre kilometer, blev jag tvungen att svänga av vägen, hitta närmsta bussficka, öppna bildörren och andas. Kall, frisk, härlig luft! Luften i bilen kan ibland bli så torr och svår att andas. Svårandad, helt enkelt! Kan man uttrycka sig så? Svårandad…? I vilket fall som helst har hela dagen haft en underton av törst. En törst som jag inte vågar släcka! Det är så jobbigt!
Detta för mig osökt in på ett minne som också korrelerar till värme och törst! Men också det underbara i att möta nya kulturer. Möten som ger perspektiv på sin egen kultur och som dessutom skänker glädje och insikt.
För visst är vissa dagar i livet lite annorlunda än andra. Som den onsdagsmorgon i slutet av november 2016 då jag stod i lågskor, kavaj och slips i Kalahariöknen, till exempel.
Vår kommun har varit involverade i några internationella projekt som ICLD, en SIDA-organisation, driver. Såsom representant för den politiska kommunledningen fann jag mig således sittandes på ett flyg till Johannesburg, med anslutningsflyg till Maun i Botswana efterföljt av en tretimmars bilfärd till ett litet samhälle i Kalahariöknen som heter Ghanzi. Det tog 28 timmar. Vi anlände en tisdag eftermiddag, checkade in på hotellet och avnjöt en välkomstmiddag tillsammans med en stor delegation från Ghanzi. Jag åt antilop med pommes! Intressant men torrt! Mer torrt än intressant, om jag ska var ärlig. Efterföljande dag planerades avfärd klockan 7.30 mot Qabo, en liten by i öknen. Tidigt, men rimligt! Med munnen full av antilop mottog jag dock informationen att avfärden var ändrad till klockan 5.30. Jag svalde antilopen, sköljde ner med vinet och gick till sängs omedelbums!
Utan möjlighet att få någon frukost skumpade vi fram genom Kalahariöknen, med sikte mot Qabo Settlement. Väl framme samlades vi vid infarten till byn, där vi möttes av finklädda damer och herrar som alla väntade på något stort som skulle hända. Det var inte vår delegation som var det stora. Det var Miss Botswana, med följe! Plötsligt anländer en bil med tre unga, vackra, välsminkade flickor. Ortsborna började hojta och tjoa! Solen hade börjat brassa på ganska bra och klockan var väl ungefär sju på morgonen. Miss Botswana och två andra flickor hoppade upp i en åsnedragen skrinda som ledde processionen genom byns sandgator. Och där i följet gick vi i våra lågskor i 40 graders värme, alltmedan bilar tutade och människor hojtade och tjoade. Vilken fest och vilken inramning på vägen mot en kommunal medborgardialog. Där har vi dystra nordbor en del att lära, sannerligen! Och jag minns att jag log i mitt inre och tänkte; Jaha, åter en dag på jobbet!
