Lördag 1 februari 2020
Det är ingen nyhet att morgnarna är värst! Vaknar upp, kommer till medvetande, blir påmind om allt ont, tappar lusten och går upp. Idag gick jag upp klockan kvart i åtta, vilket är tidigt för mig på en lördag. Det blev ett glas tjockt vatten, ett digestivekex och en Oxascand. Vänster långfinger värker i leden. Det ömmar när jag böjer den och genast funderar jag över om det är sjukdomen eller om det är något annat, mer normalt, som orsakar ömheten? Denna tröttsamma överanalysering!
Dagen bjuder dock på besök av några riktigt, riktigt nära och goda vänner! Mannen i sammanhanget återkommer lite senare i dagens bloggtext, i en anekdot från 1984. Men då var vi inte män. Snarare pojkspolingar! Hur som helst ser jag mycket fram emot att träffas. Dessutom utlovas semlor! Lördag, vänner, semlor… Det blir nog en bra dag i alla fall!
Igår var jag återigen på Sahlgrenska. Hos dietisten! När man har ALS tenderar sjukdomen att mumsa i sig av kroppens reserver och muskler, varför inga restriktioner när det gäller kost egentligen finns. Eller rättare sagt; Ät proteiner och energi! Så på hemvägen drog jag i mig två riktigt feta, ostiga burgare på Donken. Och det har visserligen hänt förr, men aldrig med så gott samvete som igår! Så just den lilla detaljen kändes bra efter besöket hos dietisten. Däremot fick jag en jobbigare känsla och en påminnelse om sjukdomens progression när vi började planera för att sätt in en peg i magen. Eftersom jag har mina bekymmer med att få i mig vätska i tillräcklig mängd, är det naturligtvis bra att montera in ytterligare en ingång. Men det blir så konkret! Patientidentiteten börjar inkräkta på den normala identiteten. Den identitet som är jag! Det är sorgligt!
Desto roligare hade vi däremot på kvällen då fem av mina gamla vänner dök upp. Vi har hållit ihop i 35 år nu. Ibland med tätare, ibland med glesare kontakt. Men vi har alltid kommit tillbaka till varandra med olika mellanrum och i olika situationer. Och nog är det något särskilt med vänner som man har följt genom livets olika skeden. Från tonårssnacket om tjejer, körkort och drömmarna om framtiden, till ungkarlslivet och festandet i 25-årsåldern, vidare in i parbildning, husköp, bröllop, familjebildning och fram till dagens situation med tonårsbarn och gråa hårstrån. Så där satt vi igår och körde lite Mario kart, åt pizza, tog ett par öl och pratade om allt mellan himmel och jord. Och hade allmänt trevligt! Precis så som jag vill ha livet nu! Vänner, prat och skratt!
Men nu är det en ny dag! Ny lördag, ny månad nytt melodikryss! Och så drar melodifestivalen igång igen! Det är nästan som ett litet vårtecken, mitt i vintern, om nu årets vinter har gjort sig förtjänt av att kallas vinter. Frågan är om detta lilla vårtecken är bättre nu, än förr i tiden? Den tiden då SVT sände en enda helkväll med den svenska uttagningen någonstans under senvintern och då vi tittare var passiva åskådare vid våra chips- och läskutsmyckade soffbord. Det vinnande bidraget utsågs av jurygrupper, som om jag inte minns fel, var åldersuppdelade. Men det har nog varierat, för nog sjutton brukade resultaten rapporteras in från artiga juryrepresentanter spridda i olika städer runt hela landet? Det var en seg process, men festligt ändå på något vis.
1984 hölls den svenska uttagningen i Lisebergshallen i Göteborg. Jag var där, tillsammans med en av mina goda vänner från gårdagens nintendoafton. Vi var 16 år och ute på egna äventyr i den stora världen.
Jag hade lånat en kavaj av min far och på fötterna bar jag slitna gummiskor! Jag ägde inga finskor (ordvitsar om kvinnor från Finland undanbedes vänligen men bestämt), på den tiden. Men vi blev insläppta och fann våra platser på läktaren. Fredrik Belfrage var programledare och Herreys vann. Innan sändningen drog igång, skulle publiken värmas upp. Och det första som hände var att uppvärmningsansvarig höll en utläggning om hur tråkigt det är när alla bara sitter och pratar med sina egna vänner på läktaren. Så för att råda bot på detta ombads alla att ställa sig upp, vänta på signal och därefter vända sig om och presentera sig för den som stod bakom. Den kvicktänkte bloggläsaren har redan räknat ut vad som hände…
Innan jag lämnar rapporteringen från Lisebergshallen 1984, måste jag återge en liten berättelse som Fredrik Belfrage drog denna kväll. Det var en händelse som utspelade sig i en liten kommun, på den tiden vår nuvarande kung alltjämt hade titeln kronprins. Vid ett kommunbesök skulle det lokala kommunalrådet hälsa kronprinsen välkommen. Och rojalistiska besök kan få det tryggaste kommunalråd att drabbas av nervositet och prestationsångest, varför han övade in sin hälsningsfras riktigt ordentligt. ”…ett extra varmt välkomnande till kronprinsen!” Kommunalrådet övade och övade. Den stora dagen kom. Kommunalrådet tar nervöst till orda, håller sitt tal och avslutar med ”…ett extra varmt välkomnande till prinskrompen!”
För kontroll av äktheten i ovanstående anekdot hänvisar jag till SVT eller Fredrik Belfrage. Men det är en kul historia! Nästan i samma klass som prästen som råkade kalla jesusbarnet för basusjärnet! Åh, vad det är kul med språk!
Ikväll blir det i varje fall melodifestival i vårt hus! Förmodligen kommer jag att tycka att fel låtar gick vidare, oavsett vilka som går vidare! Men är det inte just den där hatkärleken som är något av mellos identitet? Det lekfulla, svulstiga och lite fåniga. Blandningen av dels rutinerade artister som deltar för underhållningsvärdet, dels unga lovande artister som skaffar sig rutin och får chansen att visa upp sig. Jag gillar i alla fall melodifestivalen, i all sin uppblåsta enkelhet!
