ALS - livet och politiken

En blogg om att leva med ALS - men också om livet, samhället och vår omvärld

Fredag 7 februari 2020

Publicerad 2020-02-07 07:35:00 i personligt,

Förtvivlan, förtvivlan, förtvivlan! Ångestattacken tar över totalt. Varenda liten detalj i huset påminner om allt som har varit, alla drömmar. När vi var unga, när barnen kom, när vi byggde ut. Alla underbara minnen, alla framtidsplaner som har funnits, drömmar som är uppfyllda, men även drömmar som jag inte kommer att få uppleva. Planer som jag aldrig kan förverkliga. Och där! Exakt där skär den mest outhärdliga sorgen och ångesten, med kirurgisk precision rakt in i hjärtat. Och då är jag totalt värnlös! Då rämnar allt och den bottenlösa förtvivlan tar mig helt i sitt våld. Då är den djävulska sjukdomen inne och rör vid det allra, allra svåraste. Jag vill så förtvivlat mycket förmedla på djupet vad ALS handlar om. Och andra dödliga diagnoser också, naturligtvis. Det handlar om livet som man inte får leva. Det handlar om sorgen för de som står bredvid. Sorgen att bli tvungna att skiljas åt, mot allas viljor. Sorgen att inte få följa sina barn till vuxen ålder. Sorgen att inte få hjälpa till att tapetsera och byta kök i den första lägenheten. Sorgen att inte få se sina barnbarn. Åh, det är så ofattbart svart när ångesten lyckas bryta ner ens försvar och man står där hjälplös. Igår var en sådan dag! Och idag är en sådan morgon! I mitt sökande efter bilder till bloggen, konfronteras jag konkret med alla minnen. Alla glada minnen, härliga dagar, dagar då livet var fullt av just liv och framtidstro. Och här sitter jag med rinnande tårar och med insikten om min sjukdom som förstör allt. Allt! Den bördan är så tung, så tung, så tung!

 

Men hur tungt det än är, måste jag samla ihop mig. Försöka! Annars blir det ännu sorgligare, om jag ska gråta bort de någorlunda friska dagar som jag trots allt har kvar. Och nu är det en ny dag! Fredag och dags för lite mys och ett nytt avsnitt av På spåret. Det gillar jag, även om jag inte kan skrika ut rätt destination när tjugofemöringen har ramlat ner. Innan jag har hunnit formulera namnet på resmålet, är resan färdig. Och då får jag inte briljera för min familj hur duktig jag var som kunde namnet på staden. Fast i ärlighetens namn brukar jag inte vara så fantastiskt briljant ändå, så det kan jag leva med.

Den senaste perioden i mitt liv har ju varit allt annat än munter. Men jag drar mig plötsligt till minnes en händelse där jag hade en osedvanlig tur. Eller var det min lyckliga stjärna som glimmade till? En vinterdag när solen stod lågt på himlen!

Som jag har nämnt i en tidigare blogg, har jag ett förflutet som brevbärare. Och även när jag hade slutat på posten och börjat läsa på universitetet, jobbade jag kvar på lov, kvällar och helger när det behövdes. Den tuffaste dagen på posten var när reklamen skulle delas ut. Gruppreklamen. Eller grupp, som vi sa kort och gott. Dessa dagar blev det så ohemult mycket papper att frakta omkring. Bilarna, cyklarna och armarna var fulla av post och av grupp. Dessutom var man tvungen att gå högst upp i alla uppgångar, även om det inte var något adresserat brev dit, vilket tog tid. Och tid var något som var viktigt för unga, prestigefyllda postiljoner.

Vårt postkontor servade fem olika samhällen, så vi packade in posten, gruppen och tre brevbärare i varje bil och åkte gemensamt ut till respektive ort, där två brevbärare hoppade ut och fortsatte utdelningen med cykel. Vilket var meningen att vi skulle göra även denna dag som den lyckliga stjärnan lyste över mig. Men vi blev överhopade av post. Sorteringen tog lång tid och brevbärarstressen slog till med full kraft. Den postbil som jag skulle ha åkt med i var överlastad och det fanns bara plats för en passagerare. Ja, om jag hade envisats kunde jag ha hoppat in i baksätet, tryckt in fötterna under ett bord som var monterat på passagerarplatsen, tagit posten i knäet och åkt med. Men bältet hade jag inte kommit åt! Jag valde att ta det lugnt och ringa efter en taxi, vilket vi skulle göra i sådana situationer. Detta var för övrigt den enda gången i min postkarriär som jag gjorde det. Tack stjärnan!

Alltmedan jag gick och väntade på taxin ringde min mobil. Det var min fru som undrade hur det var med mig. Hon var upprörd! Jag som inte hade en aning om vad som hade hänt svarade väl att allt var ok, att vi var sena och pladdrade väl på om ditt och datt i största allmänhet. Men då visade det sig att chauffören i postbilen hade blivit bländad av solen, och var väl samtidigt lite stressad, och kört rakt in i en stillastående bil vid ett rödljus på riksvägen. När min fru, som är på väg till sitt jobb, kommer fram till olycksplatsen, ser hon en kraschad postbil och mina kollegor som ligger i dikesrenen. Och hon visste ju vilken bil jag skulle åka med! Hon tvärnitar mitt på vägen, slänger upp dörren och i panik försöker hon hitta mig någonstans…

Mina kollegor klarade sig relativt lindrigt. Men i efterhand funderade jag på vad som hade hänt med mig, om jag hade stressat in mig i baksätet på postbilen, istället för att ha tagit taxin. För det första hade jag suttit fast med fötterna under en träskiva och för det andra hade jag inte haft bälte. Jag hade knäckt båda smalbenen och åkt som en projektil ut genom vindrutan! Jag tackar min lyckliga stjärna för taxin!

För övrigt får den gärna börja lysa lite igen. Jag hade behövt lite strålglans i livet idag!

Kommentarer

Postat av: Gunilla

Publicerad 2020-02-07 07:52:41

God morgon bror! Önskar så jag kunde ge dig all strålglans i världen, som du så väl behöver ❤! Men allra mest att ett effektivt broms/stopp- läkemedel släpps NU, för dig och alla andra med den jävla sjukdom!!! FUCK ALS
Styrkekramar till dig ❤❤❤

Postat av: Monica

Publicerad 2020-02-07 08:24:15

Åh herregud vilken tur att stjärnan lyste över dig den dan
Undrar bara var den är nu
Du skriver så fantastisk bra gillar dina anekdoter
Var är medicinen mot denna helvetiska sjukdom
Många styrkekramar till dig du är i mina tankar jämt
Älskade lillebror ❤️

Postat av: Anneli

Publicerad 2020-02-07 16:36:31

🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷

Postat av: Anonym

Publicerad 2020-02-07 17:00:07

Du blandar djup, djup sorg, med minnen som jag måste småle åt. Otroligt mitt upp i den stora sorg du är mitt upp i.
Kram från din mammas gamla arbetskamrat

Svar: Tack! Livet består ju av såväl sorg som glädje. Då känner jag att min blogg också måste göra det. Även om livet inte är så roligt nu, har jag ändå haft 50 fantastiskt fina år! Det är också viktigt att komma ihåg!
Stefan Hagman

Postat av: Johan

Publicerad 2020-02-07 17:57:21

Varje gång du skriver så läser jag. Inte en dag går utan att jag tänker på hur ditt liv förändrades på detta sätt. Det är obegripligt.
❤❤❤

Svar: Jo, obegripligt är det! Väldigt tråkigt är det också. Men vi måste ta vara på den tid som är nu... Vi ses snart igen, min vän!
Stefan Hagman

Postat av: Victoria

Publicerad 2020-02-07 20:14:41

Hoppas så innerligt att det snart kommer en effektiv bromsmedicin!!! ett bidrag till hjärnforskning ALS från mig 🙏🙏🙏🙏 och en önskan av hela mitt 💓 att det kan hjälpa dig Stefan!!!
Tack för dina härliga inlägg i din blogg!! Läser varje dag!

Svar: Tack Victoria! Hoppet är det enda jag har, så det är bara att kämpa på... Fint att du bidrar till forskningen!
Stefan Hagman

Postat av: Siv

Publicerad 2020-02-07 21:43:36

♥️

Postat av: Helene

Publicerad 2020-02-08 11:39:43

Den gastkramande ångesten jag fick när jag kom körande på motorvägen och får se de krockade bilarna. Halva postbilen var helt borta och i dikeskanten ligger två personer. Jag stannar mitt på vägen, stänger inte av bilen och dörren lämnar jag på vid gavel och handväskan på passagerarsätet. Ropar Stefan, Stefan, men du är inte där. Med gråten i halsen ringer jag dig och du svarar glatt. Vilken lättnad! Då lyste stjärnan över oss.
Nu är det inte så. Hur ska vi, jag och barnen, kunna bo kvar i detta hus där du och jag har planerat varenda liten renovering och utbyggnad. Du har spikat i stort sett varenda spik i vårt hus. Vi har tapetserat alla rum tillsammans.
Vad säger man? Vad gör man som nära anhörig i en sådan här situation? Det enda jag vet är att jag vill ha dig kvar i mitt liv, älskade Stefan❤️

Svar: Det här är för svårt...älskade Helene...
Stefan Hagman

Postat av: Anders

Publicerad 2020-02-08 13:09:31

FBK är laget. Jag kommer väl ihåg min första elitmatch. 11feb 1971 spelade FBK mot Frölunda. I samband med matchen hyllades Ulf Sterner som fyllde 30 år på matchdagen. Ett roligt minne.

Svar: Så är det! Jag har också en hel del roliga hockeyminnen från FBK. Men nog var väl de gul-lila dräkterna coolare:-)
Stefan Hagman

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Stefan Hagman

Jag är en gift 52-årig tvåbarnsfar, lärare och fritidspolitiker som har drabbats av ALS. I min blogg kan du följa min kamp mot sjukdomen, men även läsa några anekdoter från livet samt reflektioner om vad som händer i samhället.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela