Torsdag 10 december 2020
Nobeldagen 2020 vaknar jag upp på Sahlgrenska för tredje natten. Klockan är 03.20 och jag försöker somna om igen. I sittande ställning. Jag kan inte vände mig om i sängen och om jag ligger ner kan jag inte andas ordentligt. Men jag lyckas somna om efter en stund och blir väckt klockan 05.30 av att personal kommer in för att ta lite prover samt koppla på välling. I normala fall äter jag vid åtta, fjorton och nitton. Men här blir det ingen riktig ordning med rutinerna och utan tal är det så omständligt att förklara. Personalen är uppenbarligen inte vana vid människor som kommunicerar via text. Vad jag saknar Helene som känner till alla rutiner och där jag inte måste förklara saker flera gånger. Igår kväll får jag mycket segt saliv samt snuva i näsan, vilket jag vill suga bort med en slemsug som jag gör hemma. Men istället för att starta sugen som är en halvmeter bakom mig börjar sköterskan argumentera emot, alltmedan jag känner paniken växa. Det slutar med att jag får öppna munnen och låta saliven rinna ner på golvet. Sedan får jag snyta näsan så gott det går. Nu vill jag hem.
När man hamnar här blir man insorterad i ett fack som inte alltid stämmer. Vid ett par tillfällen har jag fått frågan om de ska byta min blöja. Jag har ingen blöja. Jag behöver ibland lite hjälp att resa mig, men än så länge sköter jag toaletten på vanligt vis. Och så ligger jag här och hummar när frågorna haglar och känner mig fullständigt utlämnad. Men idag ska jag åka hem. Det finns förstås olika personer i personalen som bemöter mig på olika sätt. De som har gett sig tid att läsa när jag skriver förstår att jag är fullt kompetent i skallen, så där går det bra. Men hela sjukhusmiljön drar ner mig i sjukdomen.
Det svåraste nu är att jag snart står inför beslutet om jag vill ha andningsstöd med respirator och assistans dygnet runt, eller om jag nöjer mig med ångestdämpande medicin och accepterar att döden tar mig om ett tag. Hur är det ens möjligt att fatta detta beslut?
