Tisdag 11 augusti 2020
Visserligen har jag börjat vänja mig vid att tvingas uppleva nya förutsättningar, men idag blev jag både rädd och ledsen på riktigt. Under ett besök med syfte att prata om vilka hjälpmedel jag behöver, skulle jag visa hur knepigt det är att gå upp för de tre trappstegen till ytterdörren till huset. Jag klarar ju det, även om jag helst håller mig i någonting. Men idag gick det inte som tänkt. Jag orkade inte hålla balansen, utan föll baklänges, välte en kruka och hamnade i ryggläge på grusgången.
Där blev jag sedan sittande med en mycket dålig känsla. Jag har fallit två gånger tidigare, men det har varit när jag skulle resa mig från soffan och föll tillbaka igen, eftersom det var så trångt mellan soffan och soffbordet. Men dagens fall var värre. Även om jag skrapade i benen lite grann, så är det inte den fysiska delen som gjorde mest ont. Det är den mentala. Jag kan inte längre lita på kroppen. Så där satt jag på grusgången och kände mig riktigt, riktigt liten, gammal, sjuk och eländig. Det var verkligen inte roligt! Nästa steg i fallens tecken blir väl när jag faller på plan mark, vilket jag hoppas dröjer ett tag till. Idag kom i varje fall några stödhandtag som vi har köpt för att montera vid trappsteg inne i huset. Problemet är ju bara att händerna och armarna också blir svagare, så hur lång tid jag har användning av dessa har jag ingen aning om. Det enda jag är säker på är att mina hjälpmedel kommer att bli fler och fler under hösten. Vad nästa steg blir återstår att se.
