Torsdag 30 april 2020
Vintern rasat ut bland våra fjällar… Valborgsmässoafton, denna märkliga högtid. I vissa delar av landet tänder man eldar, men här i Västsverige kör vi med påskeldar i stället, så eldandet är redan överstökat för i år. Fast i år blev det väl inte så mycket eldat heller, när jag tänker efter. Men för sakens skull bjuder jag idag på en eldig bild, tagen på påskafton på Gullholmen 2019.
En tur fram och tillbaka till Danmark tog mellan sju och åtta timmar. Och där satt vi! Två uppklädda partysugna killar i tjugoårsåldern i sällskap med en handfull danska lastbilschaufförer. Bakom oss låg partystaden Göteborg som myllrade av festglada ungdomar i strålande solsken. Vintern rasat...
Ett betydligt trevligare valborgsminne har jag från 2004. Till berättelsen hör att jag tog min gymnasielärarexamen i december 2003 och fick jobb direkt på ett utbildningsföretag som undervisade asylsökande i SFI, Svenska för invandrare. Det var ett riktigt dåligt ställe att jobba på när man kom ut som nyutexaminerad och hungrig lärare. För det första hade vi 27 undervisningstimmar på en 40-timmarsvecka, vilket innebar att tiden för planering, rättning och eftertanke var minimal. Dessutom hade vi nästan inga längre sammanhängande tider för just för- och efterarbete. Det längsta passet var sent på eftermiddagen när man hade stått i klassrummet och undervisat hela dagen. Sedan var inställningen från ledningen katastrofal ur ett pedagogiskt perspektiv. Vi hade tre dagar på oss att sätta oss in i arbetet och våra grupper innan eleverna anlände. Dessa tre dagar fick vi mest bära stolar och hänga upp gardiner. Efter mycket tjatande fick vi en stund till att diskutera pedagogiskt arbete, det vill säga fördela undervisningsgrupperna inom lärarlaget, så att vi visste vad vi skulle göra. Hela tiden avbröts denna planering av vår pedagogiska ledare, som tjatade på att vi skulle komma ut och bära möbler igen. Synen på pedagogiken levde sedan kvar under den period som jag var kvar på företaget. Det enda viktiga var att vi hade rätt antal personer på listorna, 32 i varje grupp. Eftersom företaget räknade med en viss procents frånvaro, möblerades klassrummen med 24 platser, om jag minns rätt. Således fick en del elever stå upp i flera timmar när den genomsnittliga frånvaron var lägre än det faktiska antalet elever i klassrummet. Sedan var det väldigt viktigt att eleverna var i klassrummet exakt varenda minut som lektionerna pågick, vilket innebär att om jag var färdig med lektionen när det återstod några minuter var jag tvungen att hålla kvar eleverna fram till det exakta klockslaget. Annars blev det ett himla liv på den pedagogiska ledaren. Således avslutade vi många lektioner med några minuter med "hänga gubbe" på tavlan. Jag minns dessutom en elev som blev påhoppad av den pedagogiska ledaren i korridoren, med frågor om varför han inte var på lektionen. Han skulle gå på toaletten.
Läromedel är dyrt, så det hade vi begränsad tillgång till och det läromedel vi hade var utformat med massor av övningar som skulle göras i boken, exempelvis mängdövningar med grammatik, korsord etc. Men vi hade ett material, som var ett kopieringsmaterial, med bra övningar. Fast det kunde vi inte heller använda så mycket. Det är ju dyrt att kopiera.
Företaget hade sitt huvudsäte i Lund, vilket innebar att VD:n sällan var på plats. Men varje fredagseftermiddag, några minuter innan vi slutade, ringde alltid telefonen från Lund med någon banal fråga. För att kolla vår närvaro, förstås. Men vi hade en datasal i varje fall. Utan internet, för det fanns ju en risk att någon skulle gå ut på nätet och surfa in på någon sida från sitt hemland. Sammanfattningsvis existerade företagets verksamhet enbart för att dra in pengar. Visserligen hade företaget tecknat kollektivavtal. Med Handelsanställdas förbund! Vad i hela fridens dar vår verksamhet hade med handels att göra? Det fanns hur som helst inget förtroende i någon riktning. Efter tre dagar på företaget började jag fundera över vad jag hade gjort, den dagen jag skrev på avtalet med tillsvidareanställning. Efter en månad skrev jag ett långt dokument där jag listade alla brister jag kunde se. En torsdag, efter vårt APT, gick jag in på mitt kontor och kastade pärmen och papperena jag bar på rätt ut i rummet, fylld av frustration och ilska. Några dagar senare lämnade jag in min avskedsansökan och gick frivilligt ut i arbetslöshet med en lång karenstid i A-kassan. Jag var paradoxalt nog tvungen att göra mig arbetslös för att kunna få in foten på en normalfungerande kommunal gymnasieskola.
Vad har då denna lilla anekdot med valborg att göra? Jo, valborg blev min sista arbetsdag på Humanus Utbildning Syd AB. Och som solen sken denna valborgsmässoafton. Vi var några kollegor som anordnade en picknick för eleverna i en närbelägen park. Alla elever lagade sina hemländers mat och ville bjuda sin lärare och hans fru på. Eleverna var för övrigt det enda positiva med anställningen på Humanus. Och när picknicken var slut satte min fru och jag oss i bilen för att styra kosan till Örebro och min kusin för en helg fylld med god mat, dryck och spel. Och jag kände mig fri, fri, fri…
Hur det gick med jobb sedan? Jo, under sommaren hoppade jag in och körde brevbäring igen och den 6 oktober började jag anställningen som lärare i Ale kommun. Den anställning som jag alltjämt har kvar och sannolikt hade haft kvar fram till min pension om inte den dumma ALS:en hade kommit i vägen. Så med facit i hand var det mitt bästa beslut att säga upp mig från Humanus. Och det blev en fantastisk valborgsmässoafton!
