ALS - livet och politiken

En blogg om att leva med ALS - men också om livet, samhället och vår omvärld

Söndag 19 april 2020

Publicerad 2020-04-19 08:30:00 i personligt,

Gårdagens melodikryss, som var lite knepigare än vanligt, innehöll ett stycke ur operan Aida. Just detta stycke kunde jag tack vare en händelse 1989. Värnpliktige Hagman satt som vanligt på kompaniexpeditionen och utförde lågavlönat pappersarbete till gagn för fosterlandets säkerhet och suveränitet. Typ… Egentligen var det mest att dela ut sjukkort till simulerande malajer, springa med internpost och lite annat smått och gott. Hur som helst fick vi ett udda telefonsamtal till expeditionen en dag. Det var ett kringresande operasällskap som samma kväll skulle sätta upp operan Aida på Scandinavium i Göteborg och som nu var i skriande behov av statister. Någon i sällskapet kläckte den käcka idén att kontakta regementet, eftersom det var just soldater som dessa statister skulle föreställa. Kompanichefen och adjutanten tyckte att det lät som ett roligt event, varpå de sammankallade ett gäng värnpliktiga samt vår fänrik. Efter föreställningen utlovades en mindre bankett, vilket var moroten som fick de flesta av oss att ställa upp på detta konstnärliga kvällsnöje. Således kom det sig att jag lämnade meddelandet ”Uppträder på Scandinavium, återkommer i morgon” på mitt skrivbord och begav mig i sällskap med ett antal militärer av olika rang och kvalitet till just Scandinavium.

 

När vi kommer in blir vi välkomnade och visade till ett omklädningsrum, fyllt av kläder och rekvisita. Vi skulle byta om till antikens soldater. Jag har för dålig koll på operans handling för att kunna avgöra den exakta tidseran, men där fanns sandaler, sköldar, svärd och allehanda huvudbonader. Vår kompanichef, kaptenen, fick på sig en typ av jokermössa med pinglor vilket jag tyckte var hejdlöst roligt. Han bad oss om att inte berätta för de andra på kompaniet om det. Jo, tjena! Jag har den tydliga bilden på näthinnan av att han sitter ner och tar på sig sandalerna när någon tilltalar honom, varpå han lyfter upp huvudet och jokermössan liksom gungar och pinglar på hans hjässa. Herregud, vilken underbar statusförvandling!

När hela gänget var ombytta följde en liten repetition. Vi skulle vid en given tidpunkt vandra in på två led från varsin sida av scenen och när vi möttes vävdes vi liksom ihop för att slutligen ställa oss i grupp och se bistra ut under resten av scenen. Det var inte särskilt avancerat och vi kunde i godan ro sätta oss ner och vänta på att föreställningen skulle börja. När det var skarpt läge vandrade vi in. Jag gick närmast scenkanten och när vi möttes på mitten fick jag en liten knuff som gjorde att jag vinglade till, men lyckades som tur var hålla mig kvar på scenen utan att någon märkte något. Tror jag. Men efteråt fick jag härliga bilder av hur jag faller av scenen och landar med huvudet i en trumma och liksom sprattlar med benen i luften. Men fullt så roligt blev det inte.

Banketten då? Hur blev det med den? Jo, tyvärr var de tvungna att ställa in, men om vi kunde vänta ett par timmar skulle de nog kunna ordna några hamburgare. Vi åkte hem. Lättlurade militärer gratisarbetade en kväll med fåniga huvudbonader och sandaler. Då var jag något sur, men i efterhand är det bara ytterligare ett roligt minne att lägga till alla andra spännande livshändelser. Jag har haft ett jäkligt roligt liv, måste jag säga!

När vi ändå är inne på operatemat, drar jag mig till minnes när min fru och jag samt våra föräldrar åkte till Göteborgsoperan för att titta på Kristina från Duvemåla. Föreställningen var i två akter och min fru lyckades få en extremt lång person framför sig, medan jag hade vederbörandes betydligt kortare fru framför mig. Eller vem det nu var? Det kanske var hans syster? Eller älskarinna? Eller granne? Ja, ja, detta är helt ovidkommande i sammanhanget. Hur som helst fick min fru göra sitt bästa för att se vad som hände på scenen genom att kasta sig åt tvenne sidor och parera den välväxta mannens rörelser. Efter pausen föreslog jag att min fru och jag kunde byta plats, så att hon fick se åtminstone en akt i sin helhet. Sagt och gjort. Pausen var slut och vi gick in i salongen igen. Min fru tog över min plats. Belysningen dämpas och exakt en millisekund innan föreställningen börjar igen, byter plötsligt paret framför oss plats med varandra och sedan drog akt två igång med full kraft. Så där satt jag, som med lätthet kunde skåda över huvudet på Lilla Anna och njöt av föreställningen, medan min fru alltjämt blickade in i ryggtavlan på Långa Farbrorn. Tänk så det kunde gå till i den musikaliska världen på 80- och 90-talen;-)

Kommentarer

Postat av: Marjo

Publicerad 2020-04-19 10:48:53

Härligt att du kan säga att du haft ett jäkligt roligt liv! Jag tänker att det handlar väldigt mycket om din positiva inställning till livet. Kram

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Stefan Hagman

Jag är en gift 52-årig tvåbarnsfar, lärare och fritidspolitiker som har drabbats av ALS. I min blogg kan du följa min kamp mot sjukdomen, men även läsa några anekdoter från livet samt reflektioner om vad som händer i samhället.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela