Onsdag 22 april 2020
Sten, jord och gräs har varit mina närmsta bundsförvanter de senaste dagarna. Efter förra veckans äventyr med jordhögen blev jag kaxig, smått intill ett närmande av hybris, och gav mig på ett arbete som borde varit gjort för flera år sedan. Framsidan av gästhuset består av två dörrar med två trätrappor som min far gjorde 1998 när huset invigdes. Och ungefär vid den tiden gjorde jag små steninfattade rabatter för att pryda framsidan av nämnda gästhus. Gästlyckan heter det, eftersom vårt hus heter Bergslyckan. Katternas lucka heter således Bergsluckan. Nån logik måste ju finnas. Ett tag funderade jag även över Misslyckan, men det föll på sin destruktiva natur.
Idag väntar vi besök från en firma som säljer trädgårdsmaskiner. Tanken är att vi ska skaffa oss en robotgräsklippare för att underlätta vardagen framåt. Kanske kan det då även bli lite mer ork och tid till finliret i trädgården, eftersom det åtminstone tar någon timma att köra av gräset. Det får framtiden utvisa, men nog blir det skönt om gräset sköter sig självt, alltid.
Den första gången jag steg in i Bergslyckan var 1991 och då var huset ett litet torp på 35 kvadratmeter utan vatten och avlopp. Jag hade sett huset under många år, eftersom det ligger på vägen till ett lokalt stall samt en liten tjärn där vi brukade bada på 80-talet. Så jag har åkt förbi den välskötta trädgården många gånger i min ungdom utan att veta att jag själv skulle bo där som vuxen. Nu vill jag kanske inte längre hävda att trädgården är särdeles välskött. Vi klipper gräset och försöker hålla grusgången ren samt ställer ut några urnor med blommor på sommaren. De som hade stugan som sommarnöje under gissningsvis 50-80:talet var mer pedanter när det gäller trädgårdsskötsel. Men vi har säkert andra kvaliteter. I vilket fall som helst har stugan byggts ut i omgångar. Vi gissar att huset byggdes 1915. 1992 byggde min syster ut huset några kvadrat och installerade vatten och avlopp. När vi sedan tog oss an stugan byggde vi ut i omgångar 2003, 2004 och 2014.
Från 35 kvadratmeter till knappt 130 kvadratmeter har huset gått från stuga till villa. Och jag undrar hur många tusentals timmar vi har lagt ner på huset genom åren. Men en sak är säker; Det har varit värt varenda timma! Bergslyckan är den största och viktigaste pusselbiten i mitt liv, bortsett från familj och vänner då, förstås! Och än idag känner jag den djupaste tillfredsställelse när jag gör något som förbättrar Bergslyckan! Varenda krona och varenda arbetstimme som vi har satt in i huset har varit en god investering i vår livskvalitet. Därför kämpar jag vidare med huset även när Herr ALS gör sitt bästa för att stoppa mig. Någon gång lär han lyckas, men den dagen är inte idag. Inte heller i morgon!
