Onsdag 15 april 2020
Ibland i livet har jag hamnat på lite udda platser och upplevt något som inte ingår i min vardag. Lite grann som den där onsdagsmorgonen när jag stod i kavaj, slips och lågskor i Kalahariöknen och betraktade Miss Botswana som kom åkande i en åsnekärra, vilket jag skrev om för några veckor sedan. Ett annat sådant tillfälle var när jag hamnade bakom Håkan Juholt när han höll sitt tevesända linjetal, precis när han hade blivit vald till partiledare. Nu har jag inte för avsikt att grotta ner mig i Juholts tid som partiledare. Det finns andra som har skrivit om det, för den som är intresserad. Nej, min reflektion handlar om min högst personliga upplevelse av att vara en del av hela kongressarrangemanget. Men låt oss först backa till senare halvan av åttiotalet. Då jag var ung SSU-ordförande.
När jag var i arton- nittonårsåldern arbetade jag som kyrkvaktmästare samt ägnade nästan all ledig tid åt SSU, Unga Örnar och mitt nämnduppdrag i Bygg- och miljönämnden. Vid denna tidpunkt skulle vi anställa en ombudsman till SSU och en vacker dag sökte vårt dåvarande kommunalråd upp mig och försökte övertala mig att söka tjänsten. Det var inte utan att jag blev lockad och smickrad, men jag var för osäker på vilka uppdrag som skulle kunna komma att ingå. Framförallt var jag rädd för att hamna i debattsituationer, vilket var något jag kände mig väldigt osäker på vid den tiden. Till det ska sägas att tjänsten bara gällde i ett och halvt år, medan jag hade en tillsvidareanställning redan. Summan av kardemumman blev således att jag aldrig sökte tjänsten, vilket jag senare i livet ångrade många gånger. Så när jag i dryga 40-årsåldern fick chansen att jobba som ombudsman för partiet såg jag min chans till revansch. Visserligen gällde tjänsten bara en dag i veckan, men jag tog tjänstledigt tjugo procent från Komvux för att jobba som ombudsman, vilket jag fortsatte med under två års tid. Hur som helst var det tack vare den tjänsten som vägarna ledde fram till att jag var med på den extrakongress som partiet hade kallat till med anledning av att Mona Sahlin skulle avgå som partiledare.
Jag åkte buss till Stockholm, tillsammans med en grupp fackligt och politiskt aktiva från mitt partidistrikt. När vi kom fram såg arrangörerna möjligheten att fylla läktarna bakom Håkan Juholt på ett enkelt vis med en busslast partikamrater. Så kom det sig att jag satt några meter bakom den nytillträdde partiledaren. Från denna position såg jag ut över hela kongressen. På första raden satt alla de namnkunniga gamla ministrarna från diverse socialdemokratiska regeringar. Samt journalisterna. Juholt höll sitt tal under starka känsloyttringar. Hemma i vardagsrummet satt mina små barn och vinkade till pappa som var på teve. När talet var slut fullständigt överöstes vi av fotoblixtar och ett hejdundrande pressuppbåd. Eller vi och vi, Juholt var förstås objektet i fråga, men eftersom vi satt precis bakom fick vi känna på hur det känns när pressen drar igång. Det var en väldigt speciell känsla att få uppleva. Det är jag som står i bildens högerkant och applåderar lite käckt. När talet var avslutat blev det paus.
I pausen knallade jag ut i foajén för att gå på toa, varpå jag möter den förre statsministern Ingvar Carlsson. Upprymd över hela tillställningen hör jag mig själv med hög stämma ropa "Ingvar", varpå han naturligtvis stannar till och hälsar. Och helt plötsligt finner jag mig ståendes med en gammal statsminister i handen i kombination med tunghäfta och en tom hjärna. Varför ropade jag på Ingvar? Vad ville jag säga? För att rädda situationen plockade jag fram ett gammalt minne från när han som nybliven statsminister var gäst i programmet Gäst hos Hagge och där jag satt i publiken. Ett minne som lär ha varit hur ointressant för honom som helst och helt ovidkommande i situationen. Att jag dessutom lyckades hålla mig helt osammanhängande, förbättrade inte situationen. Ingvar betraktade mig med förvirrad blick och våra vägar skiljdes utan att någon förstod någonting. Varför kunde jag inte i all välmening ha uttryckt min beundran för hans insats som statsminister och en förhoppning om att det skulle gå bra för partiet efter partiledarbytet som vi just hade bevittnat? Det kunde väl ha varit vänligt och trevligt. Men jag blev väl starstruck, förmodar jag.
Äventyret fortsatte senare på kvällen då jag lyckades få tag i en biljett till kongressfesten, som väl får betraktas som en firmafest för partitoppen och de valda kongressombuden. Så där satt jag under kvällen med en öl, betraktandes en hop gamla ministrar och diverse kongressombud som stuffade runt på dansgolvet. Och jag vet att jag hade en smått surrealistisk känsla av alltihop. Men det var ganska roligt då och är fortfarande ett kul minne att ha.
Ombudsmannajobbet var i sig ganska roligt, men när man bara har en dag i veckan på sig att sköta arbetet blir det svårt att få något mer än rutinarbete genomfört. Mitt jobb gick ut på att driva partiet framåt, tillsammans med styrelsen och medlemmarna. Men på en dag i veckan hinner man inte med så mycket mer än rutinarbete såsom medlemsregister, utskick, annonsering och mejlhantering. Så i praktiken blev det mer kansliarbete än utvecklingsarbete, varmed jag efter två år återvändetill min lärartjänst på heltid igen. Men nu hade jag i varje fall provat på ombudsmannatjänsten, vilket på sätt och vis var ett sätt att försörja sig på sitt fritidsintresse. Således kan jag pricka av detta på min lista!
Låt mig nu återvända till nutiden och verkligheten. Som jag skrev i går är jag ju mer frisk än sjuk, än så länge. Därför har jag nu påbörjat lite trädgårdsarbete i lagom mängd, vilket innebär att jag lämnar er här idag för att i stället dra på mig lite arbetskläder och gå ut och vårjobba lite. Det blir dessutom lite mjukträning, vilket kan behövas då jag i detta nu erkänner att pilatesbollen som jag köpte för några veckor sedan alltjämt ligger orörd i gästhuset.
