Måndag 20 april 2020
En strålande solig måndagsmorgon möter mig när jag öppnar ytterdörren för att köra äldsta dottern till skolan. Iklädd promenadskor, adidasbrallor, fleecetröja och gubbkeps går jag ut och startar bilen. Dottern hoppar in och vi åker iväg. Tidpunkten stämmer och att lämna barn vid skolan stämmer också. Men i övrigt stämmer ingenting.
I normala fall hade jag en morgon som denna gått upp vid halv sju och gjort mig i ordning. Tvättat mig och fixat till håret, rakat mig och tagit lite rakvatten. Därefter hade jag strukit en skjorta, letat reda på ett par rena strumpor och sedan gått till köket för att göra frukost. Min fru hade åkt till jobbet redan och tjejerna hade hållit på att göra frukost. Jag hade satt mig vid datorn vid köksön, kollat nyheter och mejl och funderat lite över dagens lektioner. Förmodligen hade jag även haft ett inplanerat politiskt kvällsmöte, eftersom det är måndag, så dagen hade blivit lång. Efter tandborstning hade tjejerna och jag stuckit iväg med bilen, jag hade släppt av dem vid skolan och sedan åkt till jobbet. Väl där hade jag ställt in min lunchlåda i kylen, tagit en kopp kaffe och bytt några ord med den kollega som jag hade sprungit på. Sedan hade jag gått förbi min chef och sagt god morgon samt tittat in på expeditionen och bytt några ord i dörröppningen. Efter det hade jag hunnit fram till mitt arbetsrum, sagt god morgon till min kollega, kanske berättat något som hade hänt och därefter startat jobbdatorn och börjat fokusera på dagens lektioner. Kanske hade jag haft en grammatisk genomgång, eller följt upp en läsläxa? Ibland brukade jag lägga fram ett litet läxförhör på nya ord, så det är inte omöjligt att jag hade startat veckan med det. Eller så hade jag ägnat mig åt min favoritgenomgång, att hålla muntliga framträdanden. Sedan hade dagen gått och på lunchen hade jag suttit och pratat med mina kollegor. Sist på agendan på måndagar står APT eller annat möte med kollegorna. Klockan halv fem hade jag satt mig i bilen och åkt hem, med tankarna på middag, kvällens möte samt morgondagens lektioner. Och så hade jag njutit av att det är vår, där jag åkte hemåt i jeans, skjorta, lågskor och kavaj med Ale kommuns logga på rockslaget. I grunden en lycklig och engagerad man som njuter av allt livet har att erbjuda. Idag är det inte så!
Idag gick jag upp kvart i åtta för att hinna köra ner äldsta dottern till skolan. Med knappt urskiljbara läten säger jag hej då. Jag förmår mig inte att önska henne en fin dag, eftersom det tar för mycket kraft och för att jag förmodligen får säga om det tre gånger innan hon hör vad jag säger. Sedan åker jag helt enkelt hem igen för att äta lite frukost. Och när jag går över gräsmattan på väg mot huset i solens sken känner jag så oerhört tydligt att jag inte längre deltar i samhället på samma sätt, vilket är så oerhört smärtsamt. Nu lever jag någon form av oönskat pensionärsliv, femton år för tidigt. Hade jag varit 67 år hade jag förmodligen kunnat njuta av den soliga vårdagen och med värme i själen ägna mig åt att plantera lite penséer i trädgården. Och det får jag väl för anständighetens skull försöka att göra ändå idag. Men det skaver i mitt inre. Om vi sedan adderar Corona blir förstås isoleringen än mer påtaglig. Annars hade jag ju kunnat gå på mina kvällsmöten och åkt upp till jobbet och pratat lite med paddans hjälp. Så det blir väl både bättre och sämre med tiden, antar jag.
Men samtidigt är det väl som vanligt bara att göra det bästa av situationen, så lite fix i trädgården i solens sken är ju faktiskt ganska trevligt också. Även om jag i nuläget känner lite starkare längtan efter att få göra det som jag egentligen är utbildad för. Men det är som det är, vilket är en ovedersäglig sanning i ALS-land.
