Onsdag 21 oktober 2020
Helene och jag är nere på torget på onsdagskvällen i ett par ärenden och jag betraktar som vanligt omgivningen från mitt rullstolsperspektiv och i ljuset av den framtid som inte längre tillhör mig. Så ser jag människor promenera omkring och får känslan av att det är konstigt att livet rullar på även den dag jag är borta. För visst vill man tro att man är en viktig beståndsdel av världen, men egentligen är man bara en liten parantes i historien. Precis som alla andra. För några år sedan läste jag några texter som hembygdsföreningen har publicerat och som handlar om äldre nödingebor som berättar anekdoter om samhället och människorna i det. Och där nämns många människor som var centrala här för många år sedan, men som vi nu levande aldrig hade känt till, om det inte vore för hembygdsföreningens texter. På samma sätt blir det förstås för mig och min generation. Vi som är födda och uppväxta här under min levnadstid har våra gemensamma referensramar när det gäller hur samhället ser ut och vilka som bor här. Samtidigt håller mina barn som bäst på att nätverka och bygga upp sina sociala strukturer. Och har jag tur kommer de att bli riktigt gamla och bära med sig minnet av sin far fram till nästa sekelskifte. Men så småningom kommer min sten att tas bort från kyrkogården och min existens enbart finnas kvar i något arkiverat protokoll från kommunfullmäktige.
Det knepiga nu är att jag vet att min sjukdom är dödlig, men att jag inte vet när det kommer att ske och inte heller hur det kommer att ske. Det jag märker är att andningen blir tyngre och att jag syresätter mig sämre. Så frågan är om jag somnar in vilken natt som helst, eller om jag hänger med något år till? Samtidigt är det en intressant fråga hur vi människor hade klarat av att ha kunskap om när vi ska dö? Att vi människor som, sannolikt, enda art hela livet vet att vi ska dö, men ändå kan skratta och vara glada är fantastiskt. Men hur mycket vill man veta? Om jag får välja själv hoppas jag att jag somnar in i sömnen någon natt, utan dramatik. Innan jag blev sjuk hade jag föreställt mig att jag skulle dö av en hjärtinfarkt när jag klippte gräset en sommardag på 2050-talet. Så blir det inte. Jag kommer inte att få uppleva trettiotalet eller fyrtiotalet heller. Men när jag kliver ut ur historien och sätter punkt har jag inte en aning om. Och det kanske är lika bra det?
