Måndag 19 oktober 2020
Ibland är det inte så lätt att hålla stilen. Helst går jag omkring i jeans, skjorta och kavaj, men i nuvarande situation där jag inte kan klä på mig själv ordentligt har det blivit betydligt mer av t-shirts och träningsbyxor. Idag låg mina favoriter i tvätten, så Helene plockade fram mina gamla adidasbrallor som jag köpte för många kilo sedan. De var förresten stora redan på den tiden. Så när jag lite stiligt glider iväg från köksbordet med rullatorn i riktning mot vardagsrummet, känner jag plötsligt att det blir kallt om benen. När Helene tittar upp står jag i dörröppningen med brallorna nere, i bokstavlig mening. Det är inte alltid man lyckas med att hålla stilen.
När jag som sextonåring precis hade tagit mitt motorcykelkörkort gled jag förstås omkring hemma i Nödinge, glad och stolt. På den tiden hade vi ett ganska typiskt litet förortstorg vid centrum, med plattor och lite bänkar. Där samlades ortens ungdomar för att hänga lite på vårkvällen och naturligtvis utgjorde jag inget undantag. När jag gled in på torget såg jag några av mina vänner vid en bänk, varpå jag bestämmer mig för att göra en snygg garagevändning och stanna framför bänken. Vändningen gick bra, men eftersom jag inbillade mig att alla tittade på mig när jag kom, var jag så fokuserad på min vändning att när jag väl stannade motorcykeln glömde att sätta ner foten i marken. Resultatet blev att jag välte och klämde fast benet under hojen. Så där låg jag och kved medan några andra killar fick lyfta upp motorcykeln så att jag kunde kravla mig upp igen. Coolhetsfaktorn uteblev, men jag bjöd förmodligen på några skratt i alla fall.
Nästa händelse drabbade inte mig och egentligen vet jag att det inte är så väluppfostrat att skratta åt andras misstag, men ibland är det svårt att låta bli. För ett par år sedan var jag på en konferens för fullmäktigepresidier på dåvarande SKL, Sveriges kommuner och landsting. Vi satt i en stor lokal i grupper för att kunna nätverka och diskutera med kollegor från kommuner runt hela Sverige. Efter förmiddagskaffet såg jag längre bort i salen en stilfull kostymklädd herre som uppenbarligen hade varit på toaletten i pausen. Av misstag hade han nämligen råkat stoppa ner kavajryggen i byxorna. Jag log lite för mig själv när jag såg honom, men tänkte inte mer på det. Ett par timmar senare åkte vi upp till restaurangen för lunch och då ser jag samma man igen, fortfarande med kavajen nedstoppad i byxorna, stilfullt konverserande och promenerande mellan borden. Snacka om visuellt stilbrott! Jag undrar när han upptäckte sitt misstag och vad han tänkte då.
Tänk vad tomt och trist livet vore utan små vardagliga fadäser där dumstruten kommer fram. Som när jag som nervös lärarstudent kommer in i ett klassrum, ställer mig framför klassen och lutar mig mot katedern. Som olyckligtvis stod på hjul. När jag hade snubblat till och var färdig med mitt ärende i klassrummet slänger jag upp väskan på axeln, går mot dörren och lyckas vispa till med väskan så att belysningen slocknar. Det var ingen självförtroendehöjare för den blivande läraren. Inte heller kände jag mig så lyckad när jag under en praktik blandar ihop två killar i klassen, som var ganska stökig, och råkar skälla ut fel kille. Den stackaren som jag pratade allvar med var helt oskyldig och alldeles skötsam. Aj, aj, aj!
Nu för tiden är det ingen risk att jag skäller ut fel person, eftersom jag inte kan skälla ut någon. Och det är ju en av fördelarna med att inte kunna prata. Nu har jag visserligen inte för vana att skälla på folk ändå, men i alla fall. I morgon blir det en händelserik dag. Då kommer arbetsterapeuten hit och följer vår vardag, när jag tvättar mig, rakar mig och klär på mig. Och diverse andra saker förmodar jag. Dessutom väntar jag en leverans av en sjukhussäng, så att jag kan vinkla mig uppåt och nedåt, hitåt och ditåt. Det känns väl sådär att byta ut sin vanliga säng, men jag börjar vänja mig vid att anpassa mig efter sjukdomen. Förmodligen blir det min sista säng utan lock. När jag för första gången misstänkte ALS i augusti 2019, hade vi precis varit och beställt nya kontinentalsängar som jag tänkte skulle hålla livet ut. Så det var lite blandade känslor när vi monterade upp dessa under pågående ALS-utredning. Och imorgon åker således halva sängen ut ur sovrummet. Men förhoppningsvis får jag sova gott i alla fall.
