Söndag 31 maj 2020
Den här tiden på året är min absoluta favoritårstid, vilket är en uppfattning som jag säkerligen delar med många andra. Men det är första gången jag upplever denna vackra årstid i kombination med min sjukdom, vilket skapar djupa kontraster. När jag ser alla sommarglada människor omkring mig, med siktet inställt på några härliga och levande månader, men samtidigt känner hur jag själv blir sämre vet jag inte riktigt hur jag ska tänka. Även jag njuter förstås av den skira grönskan och syrenernas doft, men ju vackrare min omgivning är, desto sorgligare blir det med min sjukdom. Under de här månaderna som har gått sedan jag fick min diagnos, har jag mer fokuserat på vilka förmågor jag har i behåll, i stället för vad jag inte längre klarar av. Men nu när semesterperioden närmar sig och vädret tillåter många somriga aktiviteter, känner jag klart mina begränsningar. Som denna soliga majsöndag när vi går omkring i trädgården och pysslar med allt möjligt, så tar plötsligt kraften slut och det blir tungt att andas. Så får jag sitta ner en liten stund för att sedan orka pyssla lite till. Och så där håller det på.
Hur som helst besegrar vi med gemensamma krafter de sju millimetrarna och får äntligen spaljén på plats. Så nu har vi en ny härlig liten fikavrå. Till och med lilla Doris har hittat hit och ligger i skuggan under soffan och har utmärkt överblick
över alla goda fåglar som kan tänkas landa på gräsmattan. Själva är vi inte så sugna på sparvar och finkar, utan väljer istället att fira min fantastiska fru, tillika mina barns mor, på mors dag i all enkelhet med lite glass på altanen.
