Tisdag 28 januari 2020
Gårdagens blogg var tung. Den var tung att skriva och tung att läsa. Ibland måste man sätta ord på det som är nästintill outhärdligt att tänka på. Ibland måste man våga öppna dörren till det innersta mörka. Det gjorde jag igår. Så idag tänkte jag att vi skulle attackera tanken på döden på ett lite mer lättsamt sätt.
Men först vill jag ta upp en positiv del av sjukdomen. Alla kramar! Och alla kärleksfulla ord som plötsligt både jag och min omgivning har börjat använda oss av till varandra. Visserligen är det ju tråkigt att en svår sjukdom ska behöva agera startknapp, men ändå är det så härligt. Plötsligt vågar jag uttrycka min kärlek till alla omkring mig. Tidigare har jag bara använt hjärtsymbolen, när jag skriver meddelande på mobilen, till min fru och mina barn. Övriga har fått nöja sig med glada gubbar med solbrillor eller blinkande ögon, tummar uppåt eller solar och champagneglas. Hjärtan har liksom varit lite för närgånget och intimt. Men nu vet jag att alla former av kärlek är närgången och intim, på det mentala planet. Att möta någon med en kram säger så oerhört mycket mer än bara ord, vilket jag tycker är tämligen praktiskt nu när jag pratar så lökigt. Och så är det skönt också! Att få en kram och att ge en kram. Problemet nu, med denna tydliga ökning i kramantalet, är att jag är rädd för att tappa de sociala koderna om när och vem man kramar om. Tänk om jag kastar mig över disken i närbutiken på Ica och slänger armarna om biträdet, i ren osäkerhet över om det är så man gör, när det gäller kramning? Stackars den okände person som kommer fram och frågar mig om vad klockan är. Först möts hen av en räcka ohörbara läten, följt av en kramattack av en grå gubbe i keps. Jag säger er bara detta; Akta er för grå gubbar i keps framöver!
Låt oss nu hasta vidare till dagens lättsamma huvudämne, döden. Existentialism blir plötsligt ett påtagligt aktuellt ämne när man drar på sig en dödlig sjukdom. Uttrycket ”När Fan blir gammal, blir han religiös” fångar in känslan hyggligt väl. Inte för att jag är särskilt religiös. Det har jag aldrig varit i den bemärkelsen att jag har trott på någon religiös lära. Religioner är, enligt mitt förmenande, bara människors sätt att organisera sig runt det man inte förstår! Men självklart har jag många funderingar kring existentiella frågor och tankar om vad som händer efter döden. Det hade jag som frisk, och det har jag nu. Sannolikt händer ingenting! Och om min teori om existensens upplösande stämmer är det ju ingenting att vara rädd för. Det är bara tråkigt, innan, eftersom existens är så kul! Efteråt spelar det mindre roll. Om jag inte tänker, finns jag inte. Typ!
Men låt mig anta ett mer vidsynt perspektiv. Det kanske finns en uppsjö av möjligheter? Problemet blir att sortera i alla tankar om detta. Sortera ut vad som är önskedrömmar och lekfulla teorier. Religionernas paradistanke tror jag inte mycket på. Men det hade varit trevligt! Skutta runt på gröna ängar i full harmoni och frid, möta gamla vänner och kunna slänga sig i hängmattan och njuta av livslång pension. Eller så blir det bara långtråkigt?
Att kunna förflytta sig i tiden och få ratta runt en gammal Volvo PV 444 på 50-talsvägarna runt Göteborg hade varit festligt. Kanske inte i all evighet, förstås. Då hade jag nog valt en modernare bil med bättre säten;-) Valhall tror jag däremot att jag väljer bort. Det verkar så grabbigt! Inte min stil riktigt!
Kan reinkarnation vara ett alternativ, månne? Återfödas till jorden igen? Tja, men skulle man bli människa, eller skulle man kunna återfödas till vilken art som helst? Tänk om man återföddes och fann sig vara en bälta, en sutare eller en tjockläppad multe! Hur skulle det bli?
Tänk om man kunde ringa till döden och få lite information innan man plockar ner skylten. Undrar hur det samtalet skulle låta i dessa valfrihetens tidevarv?
”Välkommen till döden! Du kommer nu att få två val;
Om du vill avsluta din existens, tryck 1.
Om du vill fortsätta att existera, tryck 2”
Alternativ 2, alla dar i veckan!
”Du har valt att fortsätta existera.
För att bli kopplad till religiös existens tryck 1.
För att bli kopplad till sekulär existens tryck 2.”
Nu kan man börja fundera över om Sankte Per egentligen är en gammal folkpartist? Valfrihet, in absurdum!
”Välkommen till Döden, avdelningen för religiösa existenser. Du kommer nu att få ett antal alternativ. Är du intresserad av kristen existens, tryck 1.
Är du intresserad av judisk existens, tryck 2.
Är du intresserad av hednisk existens, tryck 3.
Är du intresserad av…
Vill du höra alternativen på hebreiska, tryck stjärna.”
Jag undrar förresten hur ett sekulärt liv efter döden skulle te sig? Naturvetenskapligt? Då skulle jag vilja bli en liten gas som kunde förflytta sig i tid och rum för att förstå hur allting hänger ihop. Det hade varit spännande!
Men att ringa till döden blir säkert svårt. Jag har letat på hitta.se, men där stod inget nummer. Det kanske är hemligt? Och lika bra är väl det kanske. Det hade säkert varit jättelång telefonkö…
”Just nu är det många som ringer till oss. Du är placerad i kö. Vi tar emot ditt samtal så fort som möjligt. Väntetiden beräknas till sjutton timmar. Medan du väntar får du lyssna på lite musik.
För att lyssna på:
”Gammal fäbodpsalm”, tryck 1.
”Där rosor aldrig dör”, tryck 2.
”Jag har hört om en stad”, tryck 3.
”Staying alive”, tryck 4.”
Men det blir väl som vanligt, att den som lever får se. Eller snarare, den som dör, får se! Eller hur det nu blir…?
