Tisdag 4 augusti 2020
Nyss hemkommen från återbesök hos neurologen, sitter jag ändå med en ganska bra känsla i kroppen. Visst har jag försämrats sedan sist. Min handstyrka är halverad sedan i januari och rösten är borta. Men kurvan ser ändå hygglig ut. Jag ställde frågan om vad han tror om min prognos. Är det ett år kvar? Är det två år? Han svarade med ”eller kanske fem?” Han har dessutom aldrig varit med om att någon patient har avlidit på grund av en slempropp i halsen, så sammanfattningsvis känner jag att det finns en hel del ytterligare att suga ut ur livet. Och för varje dag det finns liv, finns det som bekant hopp. Dessutom fick jag bekräftat att min ALS inte är genetisk, så nu kan mina familjemedlemmar andas ut. Således finns det hopp om att få uppleva en sommar till, vilket känns ganska gott när vi nu rusar in i augusti och med en väntande höst runt hörnet.
Som politiker hade det förstås varit roligt att uppleva ett val till, vilket kanske inte är helt omöjligt. Men det gäller väl att ta det säkra före det osäkra och förtidsrösta så fort förtidsröstningen öppnar i augusti 2022. De senaste valen har jag varit ordförande i vallokalen, ett fantastiskt roligt uppdrag som jag kommer att sakna nästa val, om jag lever då. Valsöndagar är något av det mest högtidliga jag känner till. Denna strida ström av människor i en fri demokrati som kommer för att använda sin rösträtt. En rösträtt som faktiskt bara har funnits i 99 år och som föregicks av decennier av kamp för demokrati. Det är ett viktigt arv att bära vidare. Så idag sitter jag här och tänker att jag kanske får uppleva ytterligare en solig valsöndag, om än i rullstol eller permobil. Hur som helst lever jag idag, vilket inte är att förakta!
