Torsdag 28 maj 2020
Så börjar maj månad närma sig sitt slut och sommarvärmen har kommit på allvar. När jag går i årskurs fem kommer beskedet att fyra klasser ska göras om till tre och att det är min klass som ska delas. Tårar och katastroftankar är mina första reaktioner minns jag, men med tiden blir det ganska bra ändå. Hur som helst går vi runt i de olika klasserna och följer undervisningen för att lära känna de andra eleverna och lärarna. Det slutar med att jag och tre av mina klasskompisar väljer att gå över till D-klassen, som är ansedd som den konstigaste klassen av oss övriga i årskursen. Men de har lite annorlunda pedagogik, vilket tilltalar mig. Så D får det bli. När det väl är bestämt att vi fyra ska gå över till D-klassen blir vi inbjudna att följa med på deras kanotresa i tre nätter. Men eftersom vi kommer in så sent, blir det svårigheter att få de hyrda kanoterna att räcka till. Lyckligtvis har min far byggt egna kanadensare, så jag lovar att vi löser den biten själva. På uppresedagen åker vi med en av mina nya klasskompisars far. Kanoten tar vi på taket. Pappan som kör är fransman och har en liten grön sovjetisk Vaz som stinker bensin inuti. Kanoten på taket förankrar han med en stropp där fram och en stropp där bak. Sedan påbörjas resan mot sjöarna i Dalsland, eller om det var norra Bohuslän. I höjd med Alvhem, någon mil hemifrån, löper ett järnvägsspår över riksvägen där vi kommer dundrande i den sovjetiska skönheten med den gungande kanoten i sina stroppar på taket. Väl över järnvägsspåren hoppar bilen till och kanoten faller fram och lägger sig över motorhuven på bilen. Jag var inte rädd, kanske eftersom jag var omtöcknad av bensinångorna? Däremot minns jag vilket ansvar jag kände för kanoten som farsan hade byggt. Sedan satt jag på helspänn hela vägen upp.
När vi efter tre dagars paddlande och tältande skulle hem igen, hade fransmannen redan åkt hem. Och när man sitter i skogen, innan mobilernas ankomst, och behöver ordna transport hem finns det bara en sak att göra. Således paddlar jag iväg med en av papporna i gänget. Där tar vi hans coola orangea BMW och drar iväg till närmsta samhälle för att leta upp en telefonkiosk och ringa hem till mina föräldrar, som naturligtvis inte är hemma. Som tur är kan jag telefonnumret till min mammas jobb, som visserligen inte jobbar denna dag, men vars arbetskamrat lyssnar på mitt ärende och min vägbeskrivning och lovar att meddela mina föräldrar det hela, så att vi kan bli hämtade dagen efter. Jag är inte helt säker på att de kommer att stå på avsedd plats nästa dag. Men budskapet har gått fram. Vid sjökanten står vår gröna Volvo 145 och mina föräldrar och väntar. Sedan åker vi hem igen. Utan bensindoft i bilen och med kanoten rejält surrad på taket. Då är 12-åringen trygg igen!
