ALS - livet och politiken

En blogg om att leva med ALS - men också om livet, samhället och vår omvärld

Söndag 31 maj 2020

Publicerad 2020-05-31 15:37:48 i personligt,

Den här tiden på året är min absoluta favoritårstid, vilket är en uppfattning som jag säkerligen delar med många andra. Men det är första gången jag upplever denna vackra årstid i kombination med min sjukdom, vilket skapar djupa kontraster. När jag ser alla sommarglada människor omkring mig, med siktet inställt på några härliga och levande månader, men samtidigt känner hur jag själv blir sämre vet jag inte riktigt hur jag ska tänka. Även jag njuter förstås av den skira grönskan och syrenernas doft, men ju vackrare min omgivning är, desto sorgligare blir det med min sjukdom. Under de här månaderna som har gått sedan jag fick min diagnos, har jag mer fokuserat på vilka förmågor jag har i behåll, i stället för vad jag inte längre klarar av. Men nu när semesterperioden närmar sig och vädret tillåter många somriga aktiviteter, känner jag klart mina begränsningar. Som denna soliga majsöndag när vi går omkring i trädgården och pysslar med allt möjligt, så tar plötsligt kraften slut och det blir tungt att andas. Så får jag sitta ner en liten stund för att sedan orka pyssla lite till. Och så där håller det på.

Hur som helst besegrar vi med gemensamma krafter de sju millimetrarna och får äntligen spaljén på plats. Så nu har vi en ny härlig liten fikavrå. Till och med lilla Doris har hittat hit och ligger i skuggan under soffan och har utmärkt överblick över alla goda fåglar som kan tänkas landa på gräsmattan. Själva är vi inte så sugna på sparvar och finkar, utan väljer istället att fira min fantastiska fru, tillika mina barns mor, på mors dag i all enkelhet med lite glass på altanen.

Kommentarer

Postat av: Gunilla

Publicerad 2020-05-31 22:19:17

Va fint det blev med spaljén 😍! Mysigt ställe att njuta av fint väder och de fina stunderna 😍♥️♥️♥️

Svar: Jo, det blir en härlig hörna!
Stefan Hagman

Postat av: Stefan

Publicerad 2020-06-01 00:08:16

Hej Stefan, Du har en fantastisk blogg och där vi får följa med dig så länge du orkar och kan.

Alla vi som läser och följer din blogg kanske inte kommenterar eller klickar "gilla"-knappen, men jag tror att vi är väldigt många.

Alla som läser din blogg har säkert tänkt tanken om vad hen skulle göra om hen hade fått diagnosen.
"Ta skitmycket lån och maxa krediterna så långt det går och sen dra till Thailand! Synd att inte bankerna har kontanter längre för ett par stötar med farsans gamla hagelbrakare hade funkat!".

Tanken har slagit oss men, syvende og sidst, så hade vi inte gjort det.

Jag tror att vi har hade gjort som du gör just nu. Tar dagarna som dom kommer. Njuter. Fixar en liten veranda, bygga ett litet garage till gräsklipparen och så vidare. Men, framför allt, så hade vi (om vi kan) sammanställa vårt liv och minnen i text. I samma sätt som du gör just nu.

Problemet är att det flesta av oss (för att inte säga "alla") inte kommer ihåg, t.ex. deras valborgsfirande, lyckade och misslyckade.

Jag har skrivit dagbok i 4½ år. Började med det då jag strax före 50 år fyllda. Det blir ett par rader varje dag. Jag kanske skulle ha börjat för 40 år sedan? Då kanske jag hade haft en källa med med minnen som du kanske har? Jag har förstått, genom din blogg, att alla dagar är värdefulla.
Det ska du tack för! Och stort tack för att du delar med dig.

med mina bästa hälsningar
Stefan, 53, sjöman, Falköping

Svar: Så roligt att du läser bloggen. Jo, du, hur man tänker när man själv drabbas av en dödlig sjukdom vet man inte förrän man är där. I mitt fall bestämde jag mig redan innan diagnosen för att göra något positivt av den, om den skulle visa sig vara elak. Och det var den ju. Ni är i runda svängar 300 personer som följer bloggen. Det går lite upp och ner från dag till annan. I dagsläget har det blivit 124 sidor i Word och 92 500 ord. Det är härlig terapi!
Fortsätt att skriva i din dagbok. Du har säkerligen en hel del minnen från sjön, kan jag gissa...

Allt gott!
Stefan
Stefan Hagman

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Stefan Hagman

Jag är en gift 52-årig tvåbarnsfar, lärare och fritidspolitiker som har drabbats av ALS. I min blogg kan du följa min kamp mot sjukdomen, men även läsa några anekdoter från livet samt reflektioner om vad som händer i samhället.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela