ALS - livet och politiken

En blogg om att leva med ALS - men också om livet, samhället och vår omvärld

Söndag 24 maj 2020

Publicerad 2020-05-24 12:00:32 i personligt,

Idag är det exakt tolv år sedan jag blev pappa för andra gången. Så idag har vi födelsedagsbarn i familjen, vilket är något vi får fira utan större släktansamlingar. Men det går ju bra att fira även i det lilla.

Igår blir jag plötsligt medveten om vem jag låter som när jag med stor ansträngning pratar. Det är ingen dålig förebild, om jag ska vara ärlig, eftersom det inte är någon mindre än Gena i det gamla barnprogrammet om Drutten och Gena som sänds i Sveriges Magasin på sjuttiotalet. Ibland kallas de även för Drutten och Krokodilen. Jag minns tydligt hur de sitter i sin bokhylla och pratar om ditt och datt. För övrigt har jag för mig att programledaren i Sveriges Magasin heter Gunnar Arvidsson, vilket i och för sig är ett ovidkommande fakta i sammanhanget. Däremot kan jag med viss stolthet berätta att jag har träffat Drutten och Gena i verkligheten. När jag är fem eller sex år är min far på SVT i Stockholm och jobbar i några dagar. Då åker min mor och jag tåg dit för att även jag ska få se huvudstaden. Det jag minns från den resan är att trafikljusstolparna vid övergångsställena i Stockholm är gula, att jag fick ett pussel samt att jag får titta på dockorna Drutten och Gena på tevehuset. Det är stort. Större än att åka bil med Kent Andersson, måste jag medge. Vad jag däremot inte minns, men som min mor har berättat för mig, är att vi på centralen i Göteborg köper varsin tidning för att ha något att göra på den drygt fem timmar långa resan till Stockholm. Jag tror att jag köper en Rasmus Nalle. I höjd med Lerum har jag läst färdigt och undrar om vi inte är framme snart. Det är lång väg till Stockholm.

 

I vuxen ålder har jag däremot åkt fram och tillbaka till huvudstaden många gånger. När man bor i rikets andra stad är det lätt att man fostras till att ha någon typ av aversion mot huvudstaden. Ett inlärt mindervärdeskomplex, helt enkelt. I min ungdom är det mycket troligt att jag stod upp för detta komplex och hävdade min hemstads storhet i relation till huvudstaden. Men i vuxen ålder har jag lärt mig att älska min huvudstad. Den är vacker och det händer mycket saker där. Jag älskar de gulmålade putsade fasaderna på äldre stockholmsbyggnader som för tankarna till Fogelströms Mina drömmars stad, lika mycket som jag älskar landshövdingehusen i Göteborg, vilka för tankarna till Majorna där min mor växte upp. Tyvärr är det ofta så tajt när man som politiker eller tjänsteman ska resa från Göteborg till Stockholm på konferens eller utbildning. Ofta är det ”fakiren” som gäller. Det vill säga sextåget från Göteborg som är framme vid niotiden i Stockholm. Men för att hinna ta sig till centralen klockan sex måste man gå upp vid fyratiden på natten, vilket i praktiken innebär att halva konferensen är helt bortkastad. Efter lunch ser man i kors och kämpar febrilt med att få ut något av kompetensutvecklingstillfället. På senare år har jag blivit lite mer kravställande och åkt upp dagen innan konferensen. Då kan jag åtminstone hålla mig vaken och få med mig något hem igen. Och det är väl det som är meningen, tänker jag.

En gång åker jag upp till Stockholm i egenskap av ombudsman för Socialdemokraterna. Det är över en helg och vi har möten på fredagen och söndagen, men vi får en fri lördag för- och eftermiddag, vilken jag bestämmer mig för att utnyttja alldeles ensam. Från det mikroskopiska hotellrummet bredvid centralens bangård, tar jag en promenad över Norrmalm, korsar Kungsträdgården, strosar längs Strandvägen och över till Djurgården. Efter ett besök på Vasamuseet går jag vidare, runt Valdemarsudde och bort till Rosendals trädgård. Där köper jag en bulle, en äppelmust och en Dagens Nyheter, slår mig ner i en berså och njuter av den vackra septemberlördagen. Därefter vandrar jag Djurgården runt och tar till slut spårvagnen tillbaka till citykärnan och avslutar lördagen i gott sällskap på Berns salonger. Det är en ljuvlig helg. Kanske är det den helgen jag blir förälskad i Stockholm? Annars är det ofta konferenser på det som hette SKL, Sveriges kommuner och landsting, vilka nu har bytt namn till SKR, Sveriges kommuner och regioner. De årligen återkommande demokratidagarna är väldigt trevliga. Enligt plan skulle jag ha varit där även i april i år, men såväl Corona som ALS satte stopp för det. Förmodligen kommer jag aldrig mer till Stockholm. Jag har ju inte längre några uppdrag som styr mig i den riktningen och privat lär jag inte åka dit igen. Vi var ju där i februari. Således får jag nog tacka min huvudstad för det här livet. Men det är inte bara Stockholm som har varit resmål under mina politiska år. Min resa till Ghanzi i Botswana har jag redan avhandlat i bloggen. Det är min absolut längsta resa, men jag har också varit i såväl Luleå som Östersund på kulturskoleföreningens årsträffar. Och det måste jag säga att det är stor skillnad på vem som anordnar konferenser. När det är kulturskolan som står som värd, är det väldigt många mänskliga och djupa värden som kommer fram. Kultur är underbart! Jag minns särskilt hur jag sitter i Luleå och lyssnar på Robert Wells som berättar om kulturskolans roll för hans karriär, samt har med sig elever som idag lär sig musik i hans regi. Mellan pratet får vi lyssna och njuta av underbar musik. Året efter lyssnar jag till dansaren Tobias Karlsson som berättar sin historia om att växa upp i ett traditionellt samhälle, men där han var gay och intresserad av dans. En fantastisk berättelse med mycket ångest, men framförallt med värme och kärlek. Dessa möten har berikat mig som människa. Det är inte första gången jag säger det, men jag har haft ett fantastiskt bra liv.

Kommentarer

Postat av: Elaine

Publicerad 2020-05-24 12:52:16

Hej Stefan, det är otroligt vad bra du får ihop dina texter vilken begåvning du har. Nu har jag ju efterträtt dig i fullmäktige har du några bra tips o råd o ge mig, tar tacksamt emot🌹💕Elaine

Svar: Tack för det! Jag är helt trygg med dig på den stolen😊 Tips kan vi ta via mejl.
Stefan Hagman

Postat av: Elaine

Publicerad 2020-05-24 12:52:16

Hej Stefan, det är otroligt vad bra du får ihop dina texter vilken begåvning du har. Nu har jag ju efterträtt dig i fullmäktige har du några bra tips o råd o ge mig, tar tacksamt emot🌹💕Elaine

Postat av: Anonym

Publicerad 2020-05-24 15:04:07

Hej! Det är så kul att läsa om minnen du har, ofta dråpliga, från både barndom och vuxen ålder! Du har verkligen skarpt minne! Vi hörs! Anna

Postat av: Lena Jacobsson p

Publicerad 2020-05-25 15:53:04

Hej Stefan! Du är helt fantastisk på att skriva! Du borde skriva en bok, en självbiografi!

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Stefan Hagman

Jag är en gift 52-årig tvåbarnsfar, lärare och fritidspolitiker som har drabbats av ALS. I min blogg kan du följa min kamp mot sjukdomen, men även läsa några anekdoter från livet samt reflektioner om vad som händer i samhället.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela