ALS - livet och politiken

Regniga söndagar utgör inte direkt drömkombinationen här i livet. Men eftersom min mor fyller år idag, dristade vi oss till att titta förbi på lite fika, så det blev en trevlig stund trots regnandet. När vi satt där och fikade drog jag mig till minnes en händelse när jag var i gissningsvis tolvårsåldern. Jag fick ett infall och gick iväg och köpte gofika efter skolan. Om jag inte missminner mig var det semlor. Hur som helst var vi fem i familjen, varpå jag köper fem semlor och knallade hem. Trots att jag var ensam hemma satte jag igång att mumsa i mig min semla. Den var god. Så god att jag inte kunde hålla mig, utan tog en semla till, vilket krånglade till det hela rent matematiskt. Vem i familjen skulle nu bli utan? Ett snabbt överslag gjorde att jag kom fram till att jag faktiskt kunde nöja mig med att bjuda mina föräldrar på semla. Syrrorna fick helt enkelt klara sig utan. Men för att ekvationen skulle gå ihop blev jag tvungen att mumsa i mig en tredje semla. Därefter måste jag erkänna att jag var ganska mätt på semlor. Åtminstone för den dagen.

När vi ändå är inne på ämnet fikabröd, måste jag berätta en liten historia som min far var med om som ung. Han arbetade på ett modellsnickeri med några anställda. De hade som fredagsrutin att någon köpte med sig fredagsfika enligt ett rullande schema. Men en av farsans arbetskamrater var så snål att varje gång det var hans tur, köpte han med sig en påse skorpor. Till slut var det en av gubbarna i gänget som tröttnade på snålheten, så när det var hans tur att köpa fika köpte han något riktigt smaskigt till allihop, utom till snåljåpen som fick en skorpa. Jag skulle vilja se hans min…

Plötsligt kommer fler fikaminnen farande. På gymnasieskolan som jag arbetade på för några år sedan, var det några av vaktmästarna som dristade sig till ett litet practical joke. Och i efterhand vill jag rikta en eloge för planeringen och jobbet med detta lilla skämt. De köpte helt enkelt fiskbullar som de doppade i choklad och toppade med någon form av garnering. Sedan ställde de fram dessa i personalrummet med en skylt med ”Varsågod”, varpå de lugnt satte sig i soffan och betraktade personalen som kom in och smakade på godsakerna med blandade reaktioner. Somliga åt upp med en eftertänksam min och somliga spottade ut bakverket. Det kallar jag humor! Dessutom är det ett sundhetstecken på en arbetsplats där man har lusten och orken att engagera sig för att skoja till det lite.

Med dessa små kaffebrödshistorier återgår jag till att fira söndag. Inte minst är det final i Mästarnas mästare ikväll, vilket jag inte tänker missa!