ALS - livet och politiken

En blogg om att leva med ALS - men också om livet, samhället och vår omvärld

Måndag 11 maj 2020

Publicerad 2020-05-11 20:27:36 i personligt,

Måndag morgon och ånyo en arbetsdag som gick i projekt InVux tecken. Egentligen skulle vi ha haft en heldag med information och workshops. Men Corona, ni vet… I stället fick vi en utmärkt grundläggande dragning om det kommunala aktivitetsansvaret för ungdomar mellan grundskola och tjugoårsdagen, vars innehåll jag inte har för avsikt att ägna dagens bloggtext åt. Men det var riktigt intressant och som vanligt agerade jag sekreterare. Så jag sitter där, tyst som en ubåt på spaningsuppdrag och lyssnar och antecknar. Visst hade det varit roligare att kunna delta muntligt, men det är fantastiskt ändå vilka möjligheter det finns att kunna jobba även utan tal.

 

I princip resten av dagen har jag barrikaderat mig i min lilla verkstad och gett Saxons lilla boning omsorg och kärlek. Igår var takstolar och takskivor det enda som var färdigt. Under dagen har lockläkt (egentligen bara lister upplimmade på en plywoodskiva), vindskivor och lite spetsar tillkommit. Och färg och en liten namnskylt. Nu väntar jag bara på en leverans av takpapp för att kunna fullborda det lilla projektet. Det är så kontemplativt att arbeta med trä.

Som barn var jag inte lika road, även om jag periodvis svarvade en del. Min far är modellsnickare och hade en verkstad i källaren och de femton sista yrkesverksamma åren försörjde han sig genom sin firma. Och med modeller menas i detta sammanhang modeller för gjutformning, vacuumformning etc. Så förutsättningarna att jobba i trä fanns, men det var först i vuxen ålder, när jag hade ett eget hus att bygga på som intresset vaknade för min del. Inte för att jag på något sätt kan jämföra mig med min fars kunskaper, han var välutbildad yrkesman sedan tonåren, men lusten att arbeta i trä har jag i varje fall fått på senare år. Samt självförtroendet att våga, vilket är A och O. Men jag märker också hur mycket han har lärt mig genom åren när jag nu står ensam och grejar. Nu bor han på äldreboende och kan inte arbeta med händerna mer, men han har lämnat efter sig många fina arbeten som fortfarande finns kvar.

 

När jag står där och pysslar uppstår återigen en krock mellan det ljuva och det bittra. Det ljuva i nöjet att skapa någonting och det bittra i att påminnas om att förutsättningarna är på väg att försvinna i och med min ALS. Det bittra i att inte få bli den farsan som kommer hem och hjälper sina döttrar när något ska fixas till i hus eller lägenhet. Det bittra i att se saker som behöver göras, men inte ha förmågan att utföra det. Men så där är det ju hela tiden, att baksidorna speglas mot glädjeämnena. Så det är bara att återigen njuta av allt som fortfarande fungerar. Och i morgon blir det takpappsbestyr. Sedan kan lille Saxon få det torrt över huvudet. Det blir fint det!

 

Kommentarer

Postat av: Gunilla

Publicerad 2020-05-11 21:10:38

En värdig bostad för nyinflyttade Saxon 😃! Pappen står här i hallen och kommer i morgon ❤️!

Svar: Jag tackar för pappen. Tackpapp, kan man väl säga då;-)
Stefan Hagman

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Stefan Hagman

Jag är en gift 52-årig tvåbarnsfar, lärare och fritidspolitiker som har drabbats av ALS. I min blogg kan du följa min kamp mot sjukdomen, men även läsa några anekdoter från livet samt reflektioner om vad som händer i samhället.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela