Lördag 2 maj 2020
Idag förflyttar vi oss i tiden och stannar till vid ett par minnen från min högstadietid. 1981 började jag sjuan i den helt nybyggda Kyrkbyskolan i Nödinge. Jag minns så väl när jag och en kompis några dagar innan skolstart cyklade förbi och frågade ett par snickare om vi fick gå in och titta. Det fick vi. Och där gick vi nästan andäktigt och kollade upp vår nya skola där det fortfarande luktade trä och låg sågspån lite här och där. Dessutom hade vi nu blivit stora, nästan vuxna. Vi skulle börja i högstadiet minsann! Tidigare årgångar hade varit tvungna att åka buss till grannorter för att gå i högstadiet, något vi alltså slapp i och med den nya skolan. Det var en modern skola byggd i tre olika delar, en för varje årskurs. Mycket pedagogiskt var även färgläggningen olika i varje del. Jag gick i den röda delen, åttorna i den gröna och niorna i den gula. Men dit bort vågade man sig inte. Nytt för oss var även att skolan hade ett café som drevs av en skolvärdinna som hette Gun, samt av två alternerande elever från skolans olika klasser. Jag hade lärt mig att dricka kaffe under sommaren mellan sexan och sjuan, vilket jag sedan lärde mina kompisar, så varje rast gick vi och köpte varsin mugg kaffe och satt i cafeterian och spelade kort. Vi kände oss vuxna!
En annan modernitet som skolan hade investerat i var en videokamera. Wow! Det var hypermodernt! Bredvid cafeterian låg en hörsal där vi hade morgonsamling en gång i veckan. Vid den första morgonsamlingen höll vår rektor ett tal till oss elever. Jag minns det som ett skittråkigt tal av en rektor som malde på med entonig röst om något som inte engagerade oss över huvud taget. Förmodligen var det en lång harang av förmaningar om att vi skulle vara rädda om vår nya, fina skola och eftersom skolan hade investerat i en videokamera, filmades hela talet. Hur som helst tog talet slut och skoldagarna satte igång. En vecka senare var det morgonsamling igen. När vi kom in såg vi två teveapparater i främre delen av hörsalen. Ja, film, tänkte alla. Hurra! Och film blev det! Rektorns tal i repris…
Under terminens gång fick sedan varje klass i uppdrag att arrangera något roligt för de andra klasserna på skolan i hörsalen. Varje aktivitet skulle således genomföras tre gånger, en för varje årskurs. När vi i min klass, 7A, skulle planera åtog jag mig tillsammans med ett par personer till att hålla i morgonsamlingen. När det gäller just den typen av ansvar har jag aldrig varit rädd. Men frågan var förstås vad vi skulle hitta på? Roliga lekar är grejen, kom vi fram till. Jo, tjena! Tänk er hur lätt det var för tre små sjuor att köra roliga lekar och få andra sjuor, åttor och nior att frivilligt gå upp på scenen med risk för att göra bort sig framför en samling osäkra högstadieungar. Så när vi drog igång och ville ha upp frivilliga deltagare blev det tyst. Och vad gör man då? Jo, man går ut i publiken och försöker övertala några att komma upp. Och nu ska jag berätta en anekdot som var synnerligen pinsam för en Karl-Bertil:liknande yngling 1981, men som senare i livet har varit en kul berättelse. I min iver att få tag i deltagare till lekarna gick jag alltså ut i publiken och försökte övertala mina jämnåriga i sjuan att komma upp på scenen. Jag fick syn på en tjej som jag tänkte var modig nog, går fram till henne och ska ta tag i hennes axel för att få hennes uppmärksamhet. Det är bara det att precis innan jag nuddar hennes axel, ryggar hon bakåt med den effekten att jag i stället råkar nudda hennes bröst. Då tar hon ton och ropar högt i hörsalen; ”Han tar mig på pattarna”. Det var inte särskilt roligt för den gänglige yngling jag var på den tiden.
Nu kan jag med ett gott skratt bjuda på det minnet. Men låt mig nu hoppa fram till årskurs nio och en traumatisk händelse. Som bakgrund måste jag berätta att min äldsta syster, Gunilla, alltid har hållit på med hästar. Som lillebror hängde jag ibland med på diverse hästrelaterade aktiviteter, så en hel del hästlukt har jag allt haft i kläderna genom åren.
Under min högstadietid hade hon två shetlandsponnyer som hette Veronica och Walter. Det var mor och son. Hästarna bodde i ett stall tillsammans med ytterligare fem hästar och ägarna hjälptes åt att utfordra hästarna på morgnarna. Den 16 december 1983 var det min systers tur att ta morgonskötseln, varpå hon och min mor tar bilen till stallet. När de närmar sig byggnaden ser de över berget i kurvan ett gult sken på himlen. Stallet stod i ljusan låga. När de kom närmare såg de att stallet var helt övertänt, men som tur var såg de även Walter och Veronica stå och beta i hagen. Det visade sig senare att en annan person som hade häst i samma stall och som bodde närmare, hade uppmärksammat branden och lyckats springa upp och öppna stalldörren och boxdörrarna. Tyvärr fanns det inte tid att aktivt försöka dra ut hästarna, men min systers hästar hade per automatik sprungit ner till hagen när dörrarna öppnades. Vilket således blev deras räddning. Sorgligt nog hade inte alla hästar samma tur, varmed några hästar blev innebrända denna decembermorgon. Jag gick inte till skolan, utan tog min moped och åkte upp för att beskåda förödelsen. Jag hängde en hel del i det där stallet, så det blev en tung dag. Och jag kan än idag känna doften av brand när vi några dagar senare gick omkring i askan av det forna stallet. Till historien hör även att min syster hade tagit hand om en kattunge, som fick bo i det aktuella stallet som stallkatt. Men ibland fick katten, Smulan, följa med hem till oss och bo där. Natten när stallet fattade eld bodde Smulan som tur var hemma i villan. Därmed blev Smulan familjekatt och fick så småningom egna ungar. Men den historien kan vi ta en annan dag.
