Fredag 22 maj 2020
Under hela min uppväxt arbetar min far på Sveriges Television i Göteborg. Till en början är han snickare, men går så småningom över till administrativa uppgifter, men han är hela tiden kvar på ateljéavdelningen. Jag är med honom på jobbet många gånger under min barndom, men egentligen är det mer spännande att vara där på helgen när det är tomt och tyst. Då kan vi gå in i någon av de två studior som finns i huset. Studio ett är den största och det är också den som är mest spännande. Utan att röra något går jag omkring i Albert och Herberts lägenhet eller så går jag in och sätter mig i burarna till frågeprogrammet Vi i femman. Jag beskådar trappor som tar slut bakom kulissen, målade öppna spisar i frigolit eller små husmodeller som via lite knep ser ut som stora hus, fast på avstånd när programmet sänds. Några kändisar träffar jag aldrig. Jo, förresten åker Kent Andersson med oss i bilen från Liseberg till TV-huset en gång, men jag vet ändå inte vem den farbrorn är, så det imponerar inte på mig. Vad som däremot imponerar är en varuautomat som finns i andra ändan av huset, lite närmare de lokaler som Sveriges Radio huserar i. För att komma till varuautomaten måste man gå i en lång, tyst korridor med dämpad belysning. Fast allra roligast är förstås att springa så fort man orkar. Varuautomaten står i ett kapprum och är fylld av allehanda godsaker som chokladbollar, godisbitar och knäckebröd. Det gäller att inte trycka på fel knapp så att det ramlar ner knäckebröd med mjukost i stället för en Dajm. Om jag inte är felunderrättad råkar en av mina systrar ut för det missödet som liten. Vilken besvikelse. Nu är TV-huset på Delsjövägen historia och på platsen ligger bostäder idag. Även om huset var ett barn av sextiotalets själlösa arkitektur, är det med ett visst vemod i hjärtat jag betraktar bilder över huset när det håller på att rivas för några år sedan. Innanför de gråa betongväggarna fanns trots allt en bit av min lyckliga barndom.
Min mor arbetar på ett elevhem för, som man sa på sjuttiotalet, utvecklingsstörda barn. Det ligger i Nödinge vilket är väldigt praktiskt för mig som med lätthet kan cykla dit om jag vill träffa morsan. Och cyklar gör jag hela min uppväxt, fram och tillbaka och hit och dit. Den första cykeln får jag på min femårsdag. Den är blå och har limpa, men inga växlar. Jag fyller år i mars, så det är en väldigt lämplig årstid att lära sig att cykla på. Tyvärr är det lite svårt att bromsa i början, men då finns lösningen på nära håll. Mitt emot vårt hus ligger en upplöjd åker och väntar på att bonden, Torsten, ska börja med vårbruket. Ännu är det lite fruset i jorden, vilket gör att fårorna på ett utmärkt sätt fungerar som fartdämpare. Så när jag ska stanna är det bara att svänga ut på Torstens åker och låta fårorna göra jobbet och sedan kliva av cykeln. Lätt som en plätt. Nu tror jag inte att jag behöver några plogfåror för att vingla till med cykeln. Igår dristar jag mig till att ta en liten provtur på en av familjens cyklar i trädgården. Det känns inte bra. Någonting i kroppen skapar en enorm känsla av osäkerhet där jag cyklar fram på gräsmattan. Således håller sjukdomen på att ta över mitt balanssinne. Än så länge är det bara en vag känsla, men jag vågar inte cykla ut i trafiken mer. Således kan jag i maj 2020 lägga cykling till raden av förlorade kompetenser.
