ALS - livet och politiken

En blogg om att leva med ALS - men också om livet, samhället och vår omvärld

Fredag 15 maj 2020

Publicerad 2020-05-15 19:00:00 i personligt,

Idag har jag bloggat i fyra månader, vilket gav mig anledning att se tillbaka lite på gamla inlägg. Så under eftermiddagen har jag scrollat upp och ner och reflekterat över hur mina tankar har vandrat. I början, direkt efter diagnosen, var det väldigt stora känslomässiga svängar. Från galghumor till det allvarligaste svarta. Jag upplever att vågdalarna och vågtopparna har jämnats ut under våren. Det går fortfarande upp och ner, men i betydligt mer böljande rörelser. Som en liten reflektion kan jag i varje fall meddela att jag hittills har skrivit 124 sidor i Word. På dessa sidor trängs för närvarande 84 277 ord, vilket är underbart. För så länge jag kan skriva känner jag att jag deltar i livet fortfarande. Mitt arbete kräver skrivförmåga och mina sociala kontakter kräver det. Därför är det min största ångest den dag mina fingrar inte längre lyder mig.

 

1997 blev jag uppsagd från Posten på grund av arbetsbrist och började därför läsa på Komvux. En av kurserna hette Textbehandling och var en modernare form av maskinskrivningskurs. Modernare eftersom skrivandet skedde på dator och för att man därför var tvungen att lära sig infoga bilder, ritfunktioner och textrutor. I övrigt var det en kurs i fingersättning, vilket jag provade redan i årskurs nio och fullkomligt avskydde. Men nu gav jag det hela en chans, vilket är en av de bästa investeringarna jag har gjort. Så mycket text som jag sedan har skrivit under mina utbildningar, mitt jobb och mina uppdrag. Men när nu fingrarna så småningom kommer att överge mig blir det förstås en stor sorg. Fingrarna kan, men hjärnan vägrar. Kanske är det just denna vetskap som gör att jag vill skriva varje dag. Det mest underbara är när tanken bara springer iväg och fingrarna knappt hinner skriva färdigt innan nästa tanke dyker upp. Fingrarna liksom bara leker på tangentbordet. Den känslan är underbar. Förmodligen liknande den som en pianist eller gitarrist känner när musiken bara vill ut och de vältränade fingrarna gör jobbet. Även skrivande kan bli till musik.

Dagens bloggtext blev som en metatext, en text som handlar om sig själv. Men så kan det väl få bli på ett fyramånadersjubileum. Låt oss nu gå vidare med att fira fredagskväll. Och för sakens skull får jag väl uppdatera informationen. Bloggen har med detta nu samlat på sig exakt 84 563 ord.

Kommentarer

Postat av: Gunilla

Publicerad 2020-05-15 19:11:16

Härligt Stefan, hoppas dina fingrar är med dig länge till!
Ha en fin fredag ♥️♥️♥️

Postat av: Mahlin

Publicerad 2020-05-15 19:14:38

Dina texter har gett mina dagar innehåll från det du började!

Svar: Det var roligt att höra!
Stefan Hagman

Postat av: Ronny

Publicerad 2020-05-16 16:40:32

Måste erkänna att jag känner mig synnerligen kluven i mitt förhållningssätt till din blogg, en blogg jag för övrigt har läst varje dag sedan du startade.
Inläggen har ett stort underhållsvärde, det är där kluvenheten kommer in då jag inser allvaret med bloggens tillkomst.
Förstår att du finner stort nöje i att skriva och vi som följer dig uppskattar det givetvis - hoppas vi får förmånen att under en lång tid följa dig.
Du är beundransvärd i ditt skrivande :)

Svar: Tack Ronny! Kluvenheten är nog ganska naturlig, eftersom jag är ganska kluven själv. Men så länge jag kan skriva och så länge någon vill läsa mina texter är jag glad. Kan jag roa lite mitt upp i det grundläggande eländet, är det bara härligt! Jag vill leva mitt liv som mig själv så länge jag förmår. Skrivandet är en stor och viktig del av det, när jag nu inte längre kan prata!
Stefan Hagman

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Stefan Hagman

Jag är en gift 52-årig tvåbarnsfar, lärare och fritidspolitiker som har drabbats av ALS. I min blogg kan du följa min kamp mot sjukdomen, men även läsa några anekdoter från livet samt reflektioner om vad som händer i samhället.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela